onsdag 30 september 2009

IT'S ALIVE!

Att skriva en bok kan jag informera om tar lite tid.. särskilt när det ligger i min ayurvediska natur att inte kunna fokusera på en sak i taget utan alltid måste göra allt samtidigt. Just nu pluggar jag antropologi på heltid och skriver Sabbatsliv på fritiden. Det går.. framåt, men snigeltakt, och då menar jag inte racersnigeltakt. I juni, innan sommarviket på helsingborgs dagblad kickade igång, åkte jag upp till morfars stora gula hus i Bohuslän och skrev färdigt hela Bolivia medan morfar snarkade i korgstolen. Tv- och internetbefriat liv smeker mina kreativitetsmonster snälla och då händer det saker.

Sen kom sommarens heltidsjobb med pendlande och mördade alla försök till både sabbatsliv och sabbatslivsskriverier. När första stressen sög tag i mellangärdet visste jag än en gång hur jag absolut inte klarar av att leva. Bestämde mig för att dra på den ultimata supertramptrippen med en transatlanticbåt till NY och sen longboardburen vidare för alltid och alltid eller tills jag tröttnade. Men så var det det där med boken som ville bli färdig, och så var det det där med hälsan som försummats för många år och som helt plötsligt bara sa NEJ, nu stannar du bannemej här och tar hand om mej annars jävlar! So I did, och därför är jag fortfarande här, i kollektivet Mecca, i Malmö, i svea höstvind och soon to be snöblaskblä. Varannan panik, varannan vatten, men salsa gör det drägligt.

Så, Sabbatslivsboken är på G, Rio är nästan färdigskrivet. Håller just nu på att korrespondera med brittmarockanska Sarah som i detalj delar med sig av sin livshistoria som gått hela varvet, från extremitet till extremitet, från karriärist till vagabond, och nu sitter hon i en liten by i södra spanien i något slags limbo och funderar ut ett nytt förhållningssätt till världen. Sen går flyget öst mot nyliv. Så DET håller jag på med just nu, sen väntar Amazonas med world social forum, seglingskalabalik och drömmiga ayahuascatripper. Vidare norr till Venezuela kommer det handla om liftning, glasspappan Chávez, revolution, latin lovers och slutliga avsked... Sen är jag tillbaka i valpo och svea. Då ska boken genomgå fas 2 (strukturering) och fas 3 (finlir), och slutligen layoutas av min skillade bror.

Sen jävlar börjar nästa äventyr! =D Häng med på Elliland-bloggen.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

onsdag 17 juni 2009

NEW BLOG

Projektet "Sabbatsliv" på escuela nordica är avslutat, även om boken saknar en sisådär fyra kapitel (jag har ju hela sommarn på mej:) Sabbatslivet kommer däremot fortsätta att svira runt även om det parkerat i Malmö till slutet av augusti åtminstone. Från och med nu skriver jag på http://elliland.blogspot.com. Så när ni suktar efter lite frihetsknark från en djupt-ner-i-skiten frihetsjunky så vet ni var ni ska gå. Rulla upp ena byxbenet så vet jag att ni vill köpa. Det är gratis, och det räcker till alla.

vi ses snart.

massa puss och kärlek

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 20 maj 2009

De tusen vägarna (och jag)

På Escuela Nordicas terrass i Valparaiso, Chile, sep-08
Jaha, såhär såg jag ut för nio månader sen och det är ju rätt lätt att konstatera att jag ser exakt likadan ut nu. Bara ett par kilo tunnare och med colombianska jeans. Min trogne följeslagare Mackan B. Air är även han rätt lik sig om än lite tummad och repig i silvret.
Men inuti, mina vänner, innanför keep-earth-cool-tröjan, fräkenhyn och blåögonen är absolut ingenting som innan. Det gamla har vispats ihop med det nya och pöst samman till en annan slags smet. Den är porös, den är söt, den är gollegod. Den smakar hallon.

Valparaiso
Det är alltid lite spänt att se hur nya smeten gillar att gräddas i gamla ugnen. (Sverige, för er som tappat metafortråden;) Det där med identitet är en förunderlig sak... flytande och mjuk, som en sörjig lerklump på drejplattan, ständigt modulerad under livets feta fingrar. Att resa är att utsätta sig för extreme soul makeover. Man är långt bort från allt och alla som binder en till någon slags fast punkt, ett sätt att vara, ett sätt att tycka, prata, klä sig, bete sig... långt bort från den verklighet man är van vid, de normer man hängt upp sin världsbild på, språket, diskurserna, de samhälleliga reglerna... Allt det där är ramen som kantar våra potentiellt mästerverkiga liv, och som säger "Gör vad du vill, men håll dig till duken, kladdar du på väggen så jävlar!"

Guldskorna efter de slutade vara guldiga,
men innan de blev bruna

Vi vet att det finns nåt annat där utanför. Vi diskuterar det på ett intellektuellt plan inifrån fyrkanten, men vi kan aldrig veta hur det där andra kommer att FÖRÄNDRA OSS när ramarna väl är söndersågade och vi står ensamma i nya världen. Då är man inte så smart längre... då börjar tvivlandet och ifrågasättandet, 1+1 är inte längre 2, I'm sorry i den här världen räknar vi på annat sätt, blått är inte längre blått, havet inte längre vått, och du, du är inte längre människa, du är en utomjording... Låter det krydd? ;) Men det är så det är... precis så det är, och yes män, man blir lite småskitzo :)

Men, jag gillart. (daah) Det har sagts förut och därför säger jag det igen; Världen är så stooooooor och så cooooooool ;) och det finns så fantastiskt mycket att kolla in och fatta sig på. Mina fantasiframtider är tusen. Varje idé ett möjligt liv, varje människa en möjlig soulmate, varje steg ett steg mot nya insikter och spirituell revolution. You never know you know... det är det som är det fina :)

Aaaaah.. hemåt. Nu ställer guldskorna sig på hyllan ett tag (efter en tur i tvättmaskinen). Det är dags att inhämta lite vardag, lite rutin, lite same same, oboy och mackor med ost.. mmmm... sen, sen när tristessen driver freaket i mellangärdet till vansinne igen.. då.. då ..ååååh dåååååååååå

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 14 maj 2009

Where to, miss?

("To the stars!" for er som inte kan Titanic utantill;)
.
"Perder el norte"
(att tappa bort norr) betyder egentligen att vara lost (vilket jag ju oftast är hehe), men kan också betyda att inte ha nån fast kurs (vilket jag ju inte heller har)... därför var det omöjligt att motstå frestelsen att gadda in en kompass utan norr på min ogräddade vetedegshandled (Ewa;)

Dos mundos unidos
El indio con el frisbee (juega ultimate!;)
y la suequita sin norte =D


Sista natten spendade vi på el Hoyo med svettig salsa, svettiga öl och svettig folk (men jag var nog svettigast:) Vandrade sen hem pa Meridas tomma gator skrålandes den har smöriga salsadängan:

Solo tu y yo en la habitacion
tu abrazandome yo abrazandote

serás para mi y yo para ti

aunque en la mañana te alejes de mi
.
Det ar egentligen waaaayy too corny for att oversattas men okej...
.
Bara du och jag i rummet
du kramar mig och jag kramar dej (oh my god...)
Du kommer vara for mig och jag for dig
aven om du imorrn forsvinner bort fran mig

;)

.
Igår kväll kröp Elisa och jag ner under våra sovsäckar på en nordpolsfrusen airconbuss mot Caracas. Och här är vi nu, couchsurfandes hos en mexikanska/venezolanska som heter Marisol. Inatt ska jag dansa asset av mig i Caracas salsatempel "El Mani" och offra några sista liter svett för en helt jävla briljant avslutning på denna resa.

Vad säger man?

Imorrn flaxar jag mot Santiago och efter ett par troligtvis sjukt obekväma timmar på flygplatsen rullar jag med första bästa gryningsbuss mot Valparaiso. Cirkeln (som verkligen inte är särskilt rund) kommer därmed vara sluten, ihopknuten och soon enough lämnad bakom. Fredagen den 22 maj börjar nya svealivet... får se hur långt det blir den här ngen :)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 12 maj 2009

Du och jag, du och jag

Jag brukar inte vara blödig... (eller brukar jag det?) men i morse gick det helt enkelt inte att lata bli att släppa tva sma pärletårar infor denna vista:

Tiden flyger, och snart jag med. Jag vet att jag redan tjatat om det här, men att den här resan tar slut finns lixom inte... ALLT har hänt och lite till, och mer händer hela tiden och att hoppa av den här fantastiska hissnande magvändande hjärnsprängande hjärtkramande rollercoastern känns... weird. Även om jag vet att en massa fint folk väntar i Malmö med sockervadd och varmöl så är det nästan lika nervigt att återvanda som det var att åka.
Whaa... ATT ÅTERVÄNDA. Det är inte en bit kaka. Att säga hej då till Mérida, bergen, utsikterna, det gröna, det soliga och det maaaagiska går inte utan snyft och hulk, halvt utav lycka och halvt utav sorg. Och att säga hej då till Elisa som varit min dygnet-runt-sambo i över tre månader är även det knas, även om vi vet att vi kommer ses igen om ett par månader, och sen kanske till och med rulla öst mot burka-land ihop ;) Men någon som jag troligtvis aldrig kommer träffa igen är den där världens mest speciella, karismatiska, knäppaste, jobbigaste, underbaraste lovern som vänt totalt ut och in på mig på både bra och dåliga vis. Jag vet inte om jag skulle kalla det kärlek.. well, kanske någon slags kärlek.. men attraktionen och fascinationen.. olafuckingla.. utomjordiskt I tell you, utomjordiskt.
Nu ADIOS... last kiss goodbye, sista nacksniffet, sista sista sista och sen aldrig aldrig ALDRIG mer. Ännu en gång är jag ett ögonblick medan evigheten tillhör någon annan. But then again, det är ju det livet jag valt, och säkerligen blir även jag någons evighet en dag... men först lite väst, och lite öst, och lite syd... Ska vi säga 2013? See you there :)
Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 10 maj 2009

¿Por q no te callas TU?

("varfor haller inte DU kaften?")

"Dame pa matala" ar Venezuelas alldeles egna softigaste skonaste Manu Chao. Politik (revolución), fred pa jorden och marijuana till varldens alla "panas" (dudes)! :) "Dame pa matala" betyder "ge mig (den) for att doda den" och syftar pa sista snutten av jointen. De har grabbarna tar jag med mig hem, tyvarr inte in person, men deras gladreggaefolkrytmer ska fa rocka Meccas vaggar sommaren lang och fa samtliga invanare och besokare att shejka sina solkyssta ass. SOMMAR... fy fan va gott.

EN FAVOR DE LA PAZ



VENEZUELA


Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 6 maj 2009

Luftslott på riktigt

Kärlekskapitlet "chocolate, sex and wine, leave the clouded mind behind" är officially FÄRDIGT! Här om natten fick jag inspirationsboom och knappade nästan helt utan hjärnvärk (och hjärtvärk) in tre A4. Sen dess har jag researchat lite om Jack Kerouacs 50-talsreseskildring "On the road" och börjat fila på couchsurfingkapitlet i Cochabamba hos den kostymklädde lyxcocktail-tysken som tyckte att staten skulle läggas ner och pengar styra världen. Och indianerna? Jo men de svagaste dör ju ut, det är naturens gång... En vecka spendade jag med denna ytterst vita man som gillar Bolivia för där kan han göra som han vill. Oooooh nackrys.
Tyvärr har jag inte antecknat särskilt mycket från cocha eftersom jag var upptagen med känslostorm, men det fixar sig, alla vet ju vilket fantastiskt minne jag har ;)

Idag fyllde min bästa hännibänni 25 år vilket var tvunget att firas med en födelsedagsblogg, så den som vill lyssna på min brutalt blattiga svenska och se mig göra armlyft med venezolanska män kan ju ta sig en titt... hehe... vergüenza!

Det är totalt och ypperligt psyko att jag ska åka härifrån nästa vecka. Efter 9 månader i latinoland, och 6 på de tusen vägarna har lixom all den där luften under vingarna blivit lika självklar som luften i lungorna. Frihetsfreak!! olafuckingla vad den här resan har varit gränssprängande. Kanske kan jag förmedla en fem procent i sabbatslivsboken, men resten, resten är bara ett enda stort SKRIIIIIK!! Alla ni andra frihetsfreak därute vet precis vad jag menar :) Kaboom there goes gravity... ai ai ai ai... åt helskotta med "båda fötterna på jorden". Man måste ju lyfta en fossing för att komma nånvart, och båda två om man vill flyga en sväng, för...

El que no vuela no sube
a ver a Ada Luz en las nubes,

(den som inte flyger tar sig inte upp
för att hälsa på Ada Luz bland molnen)

som den colombianska vallenaton Rafael Escalona sjunger i "La casa en el aire" (Huset i luften).

Och flyga omkring, det är precis vad jag tänker fortsätta med. Ett par livstider till.


The freedom and simple beauty
is just too good to pass up!!! =D

.
pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 2 maj 2009

Rörigt men roligt

Just nu har jag fruktansvard skrivkramp. AJ AJ AJ allt ar ett enda ilsket ont som kloser i kreativitetkortlarna sa att inga ord kommer ut som de ska. Men jag har atminstone borjat pa kapitlet "Chocolate, sex and wine, leave the clouded mind behind" och kanske kan ni bara av titeln lista ut varfor det ar sa forbaskat svart att skriva det. "Karlek pa vag" ar temat. Ett valdigt trevligt tema, men just nu befinner jag ju mig mitt uppe i ett kansloaventyr i basta rollercoasterstil och det paverkar... det paverkar som fan... hur mycket jag an forsoker koncentrera mig pa vettigheter sa lallar tankarna ivag nan annanstans... och oftast foljer resten av kroppen med. SJALVDICIPLIN NOLL! Den har bilden kanske kan illustrera ungefar hur mitt hjarnkaos ser ut (och vilken perfekt kombination av olikheter jag och elisa ar:)

Japp, jag till vanster. Mamma ar inte forvanad ser jag...

Forutom att kreativitetskortlarna har alarmerande hog feber har aven det svenska spraket typ overgett mig. Spanskan ar i stark dominans nu, till den grad att engelskan ibland later tacky... och venezolansk slang.. ooooh den ar ROLIG. Jag ar fan inte redo... not yet, not yet, not yet!! Det ar nastan sa att jag hoppas (well...) pa att den dar svininfluensan kommer hit sa att jag forbjuds att lamna landet. Does that make me selfish? =D

Forutom kaos i min hjarna har det varit kaos i Merida de senaste dagarna. Jag har allvarlig brist information men gor anda ett forsok: En studentdemonstration urartade och elevpresidenten blev skjuten i huvudet. Han ar vid liv, men allvarligt skadad. Studenterna gick i taket och brande upp en lastbil och Mcdonalds mittemot universitetet. Sen spendade de en hel dag kastandes sten pa poliserna. Jag och Hemerson fastnade mitt i kriget och fick ducka sten och springa for vara sma liv. (drama!) Och poliserna skjot, men jag tror det var med gummikulor... I dont know... men laskigt med vapen, sa jakla laskigt!

Japp, sa lite allmant rörigt har i latino land... pa alla plan... men sant ar livet. LIVET. La vida. Som ar helt fucking spektakulart pa alla satt och vis. Och planerna, mina vanner, planerna ar gigantiska och coola... and the road has always led west? or east? =D=D=D=D no digo mas.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om ,

Circo Vulkano

Har kommer litta bilder fran Circo Vulkano-kvallen...

Showen var del av ett projekt att gora okanda band mindre okanda och foreviga processen i en dokumentarfilm...

Darfor stallde jag och Hemerson upp pa intervju med smarta kommentarer som: "Jag tyckte att tjejerna hade lite for lite klader pa sig ibland" varpa Hemerson kontrade med: "Jaaaa tjejerna var magnifika!" Varldens mest synkade par (kan man ju tro nar man ser vara matchande klader...;)

Pingat pa intressant.se.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 28 april 2009

Ultimata dagar

Idag är jag trött som en tretusen år gammal jättesköldpadda. Huja! Igår var vi på gipsykonsert i ett cirkustält. Det var crazy stämning med lättklädda dansöser, akrobater, blåsband och hoppa-runt-som-en-idiot-takter. Efter showen gick vi vidare till El hoyo del queque som är "the best club in venezuela" enligt lonely planet och sen vidare till ännu ett ställe. Halv fyra avböjde vi efterfest och övergav våra(?;) latin lovers på gatan utanför hostalet. Tradigt, men vi var nog alla rätt redo att däcka. Pics från spektaklet kommer så småningom. Här får ni istället lite bilder från ultimate frisbeematchen i lördags med tillhörande street party därefter.

Omgivningarna var som vanligt ultimata
Vi fick lägga ögon på ett och annat extremhopp
och imponerande kast
Sen firade vi vinsten (?) med after game party och curdas
Ett konstigt par hånglade i gatulampskenet
Hemerson, Elisa och Jaime övade klädreklam pose
La suequita och la catalana var som vanligt sjukt nöjda med livet =D

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 26 april 2009

Venezuelas glasspappa

Venezuela är landet som fullkomligen osar politik. Har skålar kidsen med vänster hand och varenda kotte är, om inte direkt politiskt engagerad, åtminstone medveten om vad som försiggår i den politiska världen. Till skillnad från alla andra latinamerikanska länder jag besökt har folk i Venezuela råkoll på sin president, och alla sitter inne på åsikter om vilken väg landet bör ta och vad de vill att framtiden ska erbjuda. Dessutom snackar folk öppet om en sak som mediakrig, och det hör fan inte till vanligheten. De VET att media förmedlar antingen "all makt åt Chávez, vår befriare"-crap eller "Chávez – odemokratisk galen diktator"-bullshit. Chávez och hans bolivarianska revolution har fött fram en kritiskt tänkande befolkning som hoppas, som vill och som tror på förändring och bättre tider. Detta är mycket coolt.

Folket som vi hänger med är en blandning av chavistas, socialistas och skeptiker. Mérida är trots allt oppositionens högborg. Det märks dock inte lika mycket här som i Santa Cruz i Bolivia där det står "Evo cabrón" och "Evo – Santa Cruz blir din grav" sprayat på väggarna. Men sen är också Bolivias politiska konflikt kraftigt kryddat av rasism på grund av den stora indianbefolkningen, och Evos parti MAS – "movimiento al socialismo" – rultar fortfarande omkring i blöjor. Tre år vid makten är ingen tid att stöpa om sydamerikas "fattigaste" land till socialistiskt och rättvist.

I Venezuela kallar sig de som är pro-revolution antingen för chavistas eller socialistas. Chavisterna lutar lite åt "Chávez, vår befriare"-hållet, medan socialisterna tror på den bolivarianska revolutionen och det socialistiska projektet, men förhåller sig aningen skeptiska till Chávez som person. Många här, precis som i svea, tycker att Chávez är en loco, men det betyder inte att de inte stödjer hans vision. De kallar honom "el papa de los helados" (glass-pappan) och slickar nöjt i sig gratis universitet med gratis matsal, toppat med smarriga stipendier som ger precis vem som helst chans till utbildning. Mmm golle!

De allra mest radikala chavisterna kallas för "Frente Francisco de Miranda". De är revolutionens absoluta spjutspets, glasspappans favvobarn, de som i bästa Che-anda driver sin övertygelse in i döden. "Patria, socialismo o muerte. Venceremos!" (land, socialism eller döden. Vi skall överkomma!). Tills nyligen åkte den radikala Miranda-fronten till Kuba på träningsläger. Eftersom män och kvinnor hystes in tillsammans var ledarna oroliga för att okontrollerbart pippande skulle bryta ut. För att ta udden av folks kåthet blandade ledarna lugnande medel i drickorna. Vår vän Daniél upptäckte tricket när han inte kunde få upp den och gick till läkaren för att få reda på varför. Kåt-kontroll, är det revolutionens pris? :)

Många är trötta på revolution och på att chavismen genomsyrar allt. På universitetet ULA här i Mérida hänger banderoller som uppmanar till att befria universiteten från politiken och göra dem neutrala. REVOLUCIÓN som slagord tycks ha blivit lite uttjatat, och många verkar vara redo att kasta lansarna och slå sig till ro i en mindre radikal socialism. Men det lär ju inte hända så länge Chávez styr i glassfabriken.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 21 april 2009

En peng, tva pengar, tre pengar...

Ungefar pa den nivan ligger mina matteskills. Anda har jag gett mig pa att forsta det har med valutavaxling i Venezuela. Nagot som alla tycker ar skitenkelt utom jag ;) (Men man kan ju inte vara bra pa allt) Sa, nu behover ni inte langre ligga somnlosa i undran over varfor venezolaner ar som galna i euros och dollars, for har kommer SVARET (som jag hoppas ar typ ratt).

For att skydda el bolivar fuerte (antar jag?!) har Chávez satt ett tak for hur mycket utlandsk valuta en venezolan far inneha. Maxsumman ligger pa 2500 dollar/1800 euros om aret, vilket har skapat en smatt crazy svart pengamarknad. Officiellt ar en euro vard knappt 3 bolivares, men i caracas kan man fa upp till 8 bolivares for en euro. Genom att plocka ut en massa brasilianska reales pa gransen och vaxla dem svart fick vi alltsa mer an dubbelt sa mycket bolivares an vad vi skulle fatt om vi tagit ut med VISA-kortet i random ATM i Venezuela.

Sover ni an?

For att fixa nya bolivares har i Merida kan man utnyttja folk som har konto i bade europa och Venezuela. Darfor har jag just satt over dryga 440 euro till en tysk vid namn Stefan som gav mig 3000 bolivares i handen. Sa funkar det alltsa, och det ar ocksa anledningen till att det kostar dubbelt sa mycket att kopa en flygbiljett caracas-santiago pa en internetsajt med europris an det gor att betala med bolivares i cash pa en reseagentur (som jag sjalvklart gjorde:)

Najtinajt mattegenier!

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 16 april 2009

VOLVER

Igar natt kunde jag inte sova eftersom mina fingrar varkte sa forjordat. Varfor? Jo, for att jag skrev TRE hela A4! Heeeeeela dan lag jag nedgosad i sangen med kapitlet "Backpackers, flashpackers och den stora utkladningsleken". Det innehaller bland annat en guide till hur du blir en riktig backpacker som jag skrev nar jag var 19 och just kommit hem fran Sydostasien. Sen serveras det inte mindre an tolv olika backpackerkaraktarer for att en gang for alla gora klart att backpackers inte ar en enda stor homogen klump. Det finns Adventure Anne, Granslosa Gurra, Hippie-Harry och nio till. Och de ar helt pa riktigt, det ar det som ar det roliga :) Som lite gradde pa moset har jag aven vispat ihop lite text om hjalmfrisyrernas hjalte president Evo Morales, kampen for cocan, kriget mot kokainet, hostal cactus, haxmarknaden, Dodens vag, San Pedro Prison och lite till. Malet ar att avsluta Bolivia innan nasta helg. Give me pepp and wish me luck.

Idag kopte jag flygbiljetten fran caracas till santiago. Sa nu ar det spikat. 15 maj flyger jag via Lima och landar i chiles huvudstad mitt i natten nan gang. Lordagen den 16:e ar jag back in valpo dar allting borjade for nio langa varldens basta manader sen. Olafuckingla. Det ar craziness deluxe.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 14 april 2009

Full moon rave

Pa paskdagen rullade vi mot hippiebyn La Azulita for att roja runt pa en ravefest natten lang. Det var nastan lite tipifestival over det hela. Litet och mysigt med en go blandning av allt fran smabarn till farmodrar. Hippiefolk poiade eld och jonglerade med ljusklot, dj:s fran bland annat france stod for beatsen och vi dansade och dansade och dansade. Jag har aldrig sett en mane ga upp bakom bergen forut. En stor, rund, skinande full moon som snabbt klattrade over topparna och sken ner pa vara svettiga sma face. Vackrighet. Vackrighet total.


Elisa och jag gymnastiserade lite i det grona
Tipi-anda men ar det fint eller ar det fint?? El indio con el frisbee och jag lekte konstiga lekar...hmm
och nar solen gick upp dansade vi fortfarande.
Alegria total
Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Utflykt igen

Pa skartorsdan tog vi oss en tripp upp i bergen for att leta reda pa lite varma kallor. Det var FINT. Venezuelas berg ar STORA och magnifika och det ar coolt att vandra omkring mittibland dem. Eftersom det var Semana Santa var det lite val trangt i los thermales men det gjorde inte sa mycket. Vi lekte baywatch och pimplade ananasvodka. Behover jag papeka att utflykterna till kullaberg ligger i la ;)
.
Elisa, Rubén, Maria Inés och José

Hemerson och Elisa


Varsta ferren i poolen. Inte en strupe torr

Matt y Summer caught off guard
Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om ,

onsdag 8 april 2009

My perfect life

Så heter reality serien om la sueca famosa victoria silvstedt, men det kunde lika gärna handla om mig. Med boobs, läppar och hårvolym i mindre skala, färre nakenbilder och ganska mycket färre slantar i börsen, men ändå, mitt liv mina vänner, mitt liv är perfektion och de puta madre.

Här gungar jag omkring i hängmattan, en decimeter från det öppna fönstret, med sagan om ringen-bergen i fjärran och liveband på parkeringen nedanför. För nån timme sen kom hemerson och josé förbi utanför hostalet och jag och elisa sjöng ledmotivet till en colombiansk telenovela: "Quien es este hombre??" (vem är denna man?) blandat med "Romeeoo romeeeeoo" genom fönstret. Det har blivit lite hemersons signum. Boysen strålade som solar där nere på gatan och kom upp till frukost och presenterade planer på bergsutflykter till vattenfall, floder och varma källor. Både Elisa och jag har fallit i total och ultimat kärlek med denna stad och dess människor. Nu är det semana santa och folk är lediga, vädret är perfekt och varje liten gatusten myllrar och kryper. Jag älskar att stå i fönstret o titta ner på allt som rör på sig där nere. Folk spelar musik, tvättar sina bilar, barnen leker och plazat är full av små tält och hånglande par slingrar sig samman i trädskuggorna. Här finns så mycket LIV och det gör mig så jäkla lycklig!

No te vayas, säger elisa, Åk inte, och det vill jag ju verkligen inte heller. Fem veckor kvar med adrenalinshottar och kärleksrus, och jag känner redan abstinensen. Men, som alltid.... livin the moment, mindfullness, DISFRUTA, sen tar det ju slut, precis som sist. Saker och ting måste rinna vidare och det enda jag kan göra är att ta vara på de här stunderna av fantastiskhet och se till att verkligen suga det söta ur dem. Aaaaaah och jag lyckas rätt bra med det om jag får säga det själv :)

Det sista Chilekapitlet är avslutat. Det handlar om gringos och kostymer. Ett mellankapitel blev färdigt denna eftermiddag och nu väntar Bolivia som jag både längtar efter och bävar inför att skriva. Det blir backpackingkultur, smutsig turism, politisk omdaning, men också den där kärleken som var så stark och som gick så åthelvete förlorad. Men, jag är här nu, i andra änden av kontinenten och amazonfloden spacklade verkligen slätt bland hjärtsprickorna. Nu är kärleken ny och förhoppningsvis har jag tillräckligt med distans till det förflutna för att skriva det med rättvisa. Ya veremos y esperemos.

Om jag försvinner från internet ett tag så har jag dragit till skogs, och vidare till en ravefest i en hippiby. Telefonen kanske funkar mamma, kanske inte. But don't worry, jag är i världen bästa och finaste händer ;) aahahaha jag var bara tvungen... =D

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 6 april 2009

Utflykt

Hur ratt ar det inte att ligga vid en liten flod bland bergen och lukta pa graset?

José och Hemerson chillar


Da dudes

lördag 4 april 2009

Yes officer!

I Venezuela ar det olagligt att vandra omkring utan id-kort, vilket jag ganska mycket struntat i sen jag kom hit. Ja, tills igar natt da nar jag o hemerson stod parkerade utanfor hostalet och diskuterade om vi skulle vaga smyga oss forbi hostaltanten eller inte. Da kom polisstyrkorna. Olala. Och det mest oflyt var att min kara van tio minuter tidigare kommit pa att han glomt sin planbok nanstans. Tva id-losa kids i en stillastaende bil mitt i natten. Inte direkt idealt. De genomsokte allt, skickade upp mig att hamta mitt pass, stallde en miljon fragor och sen kom tva motorcykelpoliser till forstarkning. Jag kunde som vanligt inte lata bli att fnittra at den bisarra situationen. Jag maste lara mig att skratta EFTERAT. Sarskilt runt poliser. De brukar vara lite extra kansliga. Sen fragade de vad hemerson jobbade med, och da kunde han inte lata bli att smaflina han med, eftersom han ar "inbetween jobs" vilket inte heller later helt idealt i polisoron.

Till slut blev jag slappt mot loftet att aldrig mer ga ut utan mitt pass. Hemerson var tvungen att folja med till stationen, men nagonstans pa vagen bestamde de sig for att vara schyssta o lat honom aka hem och slippa ett par tusenlappar i boter. Suerte. Det ar verkligen poliskontroller overallt har... och alla ar misstankta badboys. Bara natten dessforinnan nar hemerson skulle kora hem kom tva poliser pa motorcyklar och tryckte upp vapen i nyllet pa honom. Jag horde mullret pa gatan och kunde i rattan tid stalla mig och vinka lite kackt i fonstret och bidra med nodvandigt alibi. Jag tycker det ar storigt och lite laskigt med alla dessa misstanksamma uniformmanniskor med pistoler, och da ska anda Merida vara bra for att vara Venezuela. I Caracas maste man vifta med passet ett par ganger per dag, och ibland far man inte tillbaka det.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om ,

fredag 3 april 2009

Obeskrivligt. Falta palabras.

I tio minuter nu har jag försökt mig på att beskriva precis hur det känns att ligga här i min säng, in this moment, en helt vanlig...hmm.. nej, jag har inte en aning om vad det är för dag idag. Fönstret är öppet, gardinerna vajar i vinden, vitt solsken blänker i trädkronorna och berg berg massiva berg runtomkring allt. Bollar studsar och skateboardhjul rullar, bilar står med dörrarna öppna och pumpar reggaetonhits och tröjlösa män häver sina muskulösa kroppar i järnstängerna efter att ha sprungit sig glansiga i trappan ner till floden. Det är nog så nära jag kommer. Och det stör mig lite att jag inte kan förklara precis hur jävla gött det känns att ligga här, precis exakt just nu, denna namnlösa dag, som bara är en dag efter en annan dag, i detta mitt fantastiska sabbatsliv.

Igår drabbades jag av ett moment av total eufori när jag tänkte tillbaka på de senaste sju månaderna. Att i minnet än en gång svira genom chile, bolivia, brasil, amazonfloden och hamna här i Merida, och tänka att det är butterfly effect alltihop. Om den spanska journalisttjejen i La paz hade svarat i sin telefon den där dagen i början av november hade jag flyttat in i hennes kollektiv istället för att komma tillbaka till hostal cactus. Då hade jag aldrig träffat Nick, och hade jag inte träffat Nick hade jag inte firat hans födelsedag på Isla del sol, och då hade jag inte träffat Lucas på bussen tillbaka. Och hade Hanna flygit in till Lima som planerat hade jag kanske aldrig tagit mig till World Social Forum i Belem och då hade jag aldrig seglat med Emanuel på Rio Para och Elisabet hade troligtvis inte varit min vän och jag hade inte legat här och varit lycklig. Sure thing, chansen är rätt stor att jag hade legat och varit lycklig någon annan stans, men troligtvis hade den lyckan inte involverat en obeskrivligt fin venezolan-colombian som ropar hermosa nedanför mitt fönster, och som blundar när vi dansar salsa, och som gillar att fjanta lika mycket som jag, och som har världens gladaste leende och.. åååhhhhhhhh! =D Japp, obeskrivligt........

När jag inte researchar latin lover(s) och smyger för hostaltanten skriver jag om bubblor. Jag är lite besatt av bubblor. Att poppa eller inte poppa, the red pill or the blue pill, att säkra eller äventyra, bygga bo eller ge sig av, krypa ihop eller hoppa ut, tro sig veta eller ständigt ifrågasätta... Det är frågan.
Världen är så STOR, och så COOL och när Sabbatslivsboken är färdig ska den påminna mig om det varje gång jag tvivlar.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En helt vanlig ultimate frisbee-dag

Italienska Andrea, Elisabet, madrid-Guillermo (and moi) begav oss for att kolla in den dar ultimata frisbeesporten alla snackar om....

We found asses...
Och Elisabet ovade pa lite extremhopp...

som fick sportens riktiga stjarna att springa av planen.


Vi motte honom med vara basta leenden =D Sen akte vi hem.

The end.

onsdag 1 april 2009

Game over

Sömnbrist, blå ankel och en småsur (bitter?) hostalägare, men det spelar liksom ingen roll för JAG VANN! =D mohahaha.. Efter en salsasvettig natt tog jag ett envist grepp runt de dar ultimate frisbee-armarna och begav mig. Vi tyckte att vi var sjukt smidiga och smygiga, särskilt klockan sex på morgonen när jag skulle smuggla ut honom från hostalet och vi trillar rakt i armarna på hostaltanten. Hostaltanten är en sån där tant som går upp klockan 5, snörar på sig löpardojorna och tar en rask promenad med överdrivet stora armrörelser. Sen ska hon tvungen stå utanför hostalet klockan 6 på morgonen och göra höga knän, exakt precis när vi kommer ut. Sen tvingar hon den stackars pågen att betala 30 bolivares för att ha sovit över varpå jag i ett ögonblick av klarhet säger: "Men vi har inte sovit"... game set match! Tillägger GANSKA snabbt att "vi har pratat" och börjar därtill fnittra. Game over, på alla sätt och vis.

So, 30 bolivares, det är mitt pris. Plus 30 bolivares till som hostaltanten försökte kräva av Elisabet för att hon sov hos sin madridkompis en trappa ner. Men det kan hon glömma. Det sitter en skylt på väggen som förbjuder "sällskapsdamer", men det står baskemej ingenting om latin lovers.

Det har varit en lärorik händelse för mig. Jag har insett hur förbannat tråkigt det måste vara att vara ung i länder där man inte kan flytta hemifran och därmed förnekas ett sunt och trevligt sexliv. Well, om man inte gillar bilar dvs, eller de populära sex-hotellen som hyr ut rum per timme. Om jag någonsin involverar mig i ett volontärprojekt så är bostadsmarknaden mitt target. Jag ska bygga hus åt de hem- och sexlösa. Halleluja.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om ,

tisdag 31 mars 2009

Dog life

Im sorry lillebror, jag vet att det ar meningen att du ska vara grafikern i den har familjen men jag kan inte inte längre dölja mina enorma photoshopskills. På elisabets begäran har jag skapat detta tidlösa mästerverk som jag kallar "Heidi och Hunden" (som heter Niebla på spanska, men vad heter den på svenska?? Dagens quiz kan vi säga. Vinnaren vinner..)
Heidi och Hunden illustrerar, som ni säkerligen fattar, den gränslösa fantasin och det förrädiska med förväntningar. Glasklart. MEN det är inte gnäll det här, vi trivs mycket bra i vårt hostalrum och sörjer inte längre de krossade drömgetterna.

Merida artar sig... vi har börjat hänga med en väns väns vän till nån vi träffade i Santa Elena och eftersom han ar den softaste (och snyggaste *host*) mannen vi träffat på mycket länge slåss jag och elisabet lite om honom. Fast bara lite. Hon har ju det språkliga övertaget, och jag.. jag får köra på andra virtues. Vi gick ut och dansade salsa och det kroppsliga språket är underbart universellt och hans ultimate frisbee-överarmar talar även de sitt sprak, så vem fan behöver ORD? Så, tack vare salsa sabrosas salsaklasser står det 1-1 mellan Heidi och Hunden. Jag må se lite lat ut på bilden ovan men tro mig, jag ar uthållig nar det väl gäller, och den här matchen ar min att vinna! Jag hoppas bara jag hinner ro hem steken (mmm) innan jag hinner inse att vi kanske har nada gemensamt, for då spelar lixom inte den där fantastiska grekisk-olympiska-spelen-staty-kroppen någon roll längre... Damn it, jag önskar jag var lite mer ytlig ;)

Ja, ni som förväntade er att höra om Chávez och spännande bolivariansk revolution högg ju verkligen i sten kan man säga. Men på torsdag åker elisabet till caracas for att utbildas till någon slags informatör for hur "consejos comunales" (den lägsta maktinstansen i landet) funkar, och då ska vi båda bli lärda.
På åsterseende.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

onsdag 25 mars 2009

Nagra viktiga detaljer

1. Det ar SJUKT jobbigt att springa i trappor.
2. Det ar SJUKT jobbigt att ga i trappor.
3. Jag har SJUKT dalig kondition. Darfor ska vi fortsatta med detta morgonnoje som ar trapptraning.

4. Man maste ha en anstallning for att jobba som journalist for utlandsk media i USA. Det ar OLAGLIGT att frilansa. Whattafuck! Hostens/vinterns projekt kan alltsa omojligen bli langre an tre (turistvisum)manader langt. Det suger. Hur har amerikanska ambassaden tankt att jag ska hinna couchsurfa genom hela Obamaland pa tre manader?

5. Idag har jag skrivit fyra meningar pa boken. Igar skrev jag tva A4.
6. Och har ska jag publicera den nar den ar fardig.

7. Nar molnen lagger sig runt Meridas berg latsas jag att jag ar med i Sagan om Ringen.
8. Men Pablo sager att jag ar lik en lang, australiensk skadespelerska som inte alls ar med i Sagan om Ringen, men som daremot spelat fransk hora. Gissa vem?


Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 23 mars 2009

Number 1

Omgiven av bergstoppar och friskluft ar det inte utan viss vissenhet jag laddar upp den har frascha playabilden. Ensamma pa ode strand, en 15 minuters lanchatur fran fastlandet, gramande oss over att vi inte tog med hangmattorna och spendade natten. Venezuelas kust ar inte helt fel, but then again; Venezuelas hogland ar verkligen inte helt fel heller :) Luften i Mérida ar som luften i San Cristobal i Mexico... latt att andas, energiladdad, lite som svensk host fast varmare, forutom runt 6 pa morgonen da jag vaknar for att falla upp huvan over wilmatofsen och dra dubbla filtarna upp under hakan.

video
Nu har vi ett HEM, åtminstone en månad framöver. Här ovan får ni lite rörliga bilder. Lite vy, lite hamrande, lite Zinedine Zidane, Beckham, hängmatta, spegelvink, duschljud (varmvatten!) och fönstertitt. Allt inspelat på översta våningen på hostalet där vi nu hyst in oss mer eller mindre permanent. Enjoy!

Dessutom har jag redan börjat skriva som en gnu. Efter en sista (OJALA!) blåtirande, tandkrossande fajt mot the all time champion Prestationsångesten står jag här på prispallen med en stor fet guldbuckla och lyssnar pa elli-lands nationalsång. Inte ett öga torrt. Nu skriver jag for dig hännibänni, och för dig carrocarola, och dig pablito, men allra mest for mig själv. Den här boken är mer än något annat ett terapiprojekt, ett lite lagom överambitiöst försök till att samla ihop det jag ständigt tänker på och ständigt snackar om med alla som vill eller inte vill lyssna; RESANDET, de parallella universumen, livet på de tusen vägarna. Och nu är det plötsligt inte svårt längre, inte alls svårt faktiskt, för allt det där som ska in mellan pärmarna har svirat runt i hjärnkanalerna i en miljon dagar och tusen och en natt. Boken finns redan, den ar redan färdig, jag bläddrar i den varje dag och nu är det bara att knappa in skiten. Och det blir bra skit.

Pa tal om skit är textningen på de två? ickedubbade kanalerna helt fantastiskt underhållande. Till exempel när en brud i Playboy mansion sager: "If I win this, I'm the shit!" och översattningen blir "Om jag vinner det här är jag skit". Eller vad sägs om: "That's so embarrassing" = "Nuevo piercing" (ny piercing). Världsklass! Jag misstänker att det här temat har följetångskvaliteter =D

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 19 mars 2009

Drömgetter i kras

Klyshklyshklysh men har kommer det anda: DET BLIR ALDRIG SOM MAN TANKT SIG. Igar rullade elisabet o jag in i gentlemannastaden Merida efter att ha akt alldeles for mycket buss. Sen spendade vi hela dan med en "kusin" till Pedro som vi traffade i Puerto Ordaz och som korde runt oss uppe i bergen for att hitta var idylliska cabaña. Tyvarr har vi missat den lilla obetydliga detaljen att det ar PASK (semana santa) den 2 april och en vecka framover, vilket betyder att varenda rikeman fran caracas or wherever aker pa semester. So, det blir inge cabaña, inge Heidi och inga ulliga gulliga getter.

Nu letar vi del i lagenhet, vilket inte alls ar idealiskt for mitt skrivande. Det blir att dela rum och massa folk overallt. Fan. Tiden tickar i varldsrekordtakt och jag vill pausa. NU. Varje dag ar vardefull skrivartid och jag vill vill vill firra steken innan 20 maj. Aldrig hade jag trott att det skulle vara sa extremt svart att hitta lite lugn och ro nagonstans. Livet vill leka och den latinamerikanska pulsen dunkar satan. Om jag nagonsin gor ett bokprojekt igen ska jag skriva skiten nar jag kommit hem och slippa ha daligt samvete over att jag dissar varlden nar jag skriver och att jag dissar boken nar jag valjer varlden. Loose loose situation.

Nog med sjalvomkan? japp, for lange sen. Livet generellt ar fucking fab. Men de tusen vagarna ar ju rollercoaster, sa har fick ni lite svacksnack. Imorrn blir det andra bullar. Mmmm bullar.. kanske dax for litta lunch.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 15 mars 2009

3 nunnor och 150 000 gentlemän

Strax efter att ha skrivit det här är vi påväg ut för att träffa några spanska nunnor. Eftersom Elisabets mamma varit extremt orolig (mamma du ligger faktiskt i lä där!;) tänkte vi lugna henne med att gå i kloster ett tag och avhålla oss från allt vad synd heter. Men först tänkte vi hälsa på dem. Om de verkar chill låter vi oss hysas in ett par dar innan vi speedar väst mot Merida. Vi får se.

Bergsstaden Merida kallas "la ciudad de los caballeros" viket betyder "gentlemännens stad", vilket jag inte tycker låter helt fel :) Merida är säkert sägs det, en vibrerande stad full av studenter, salsa, fest och utesporter som rafting, klättring och paragliding. Där ska vi skaffa oss ett hem och det blir inget dåligt hem kan jag lova! Efter att ha snackat med tre oberoende källor har vi fått nys om extremt billiga cabañas (stugor) i vad som låter som extremt vackra "el valle" i bergen, typ tio fjuttiga minuter buss från centrum. För en 400 kr per person/månad kan vi alltså scora ett alldeles eget litet hus! I min fantasi är jag Heidi med flätor och fårahord i högtoppiga alperna. I verkligen ser det nog aningen annorlunda ut :) Om ett par dar vet jag. Och om ett par dar kan jag äntligen på riktigt skriva vidare på den där boken som längtar så himla mycket efter att bli skriven. Tålamod, mitt barn, tålamod...

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om
,

Thumbs up!

Att lifta handlar till viss del om att spara lite cash men allra mest om att flirta med den sjukt snygge och charmige SLUMPEN. Utan tummen i Mexico hade jag inte legat bak på ett pickupflak under blå himmel och känt djungelluften bytas mot bergsluft. Jag skulle heller inte tältat på en strand mitt i ett lyxhotellområde och jag hade troligtvis absolut inte hamnat på en skola framför en klass med vilda tonåringar med resten av skolans elever utanför gloende in genom klassrumsfönstrena eftersom de aldrig sett en blond människa förut. Intensivt autografskrivande kan jag lova! :)
So, det var verkligen på tiden att än en gång blinka öga mot ödet och vifta med tummen över några latinovägar. I Santa Elena hörde vi oss för om hur vanligt det är att "be om svans" (pedir cola) i Venezuela och om de trodde att vi kunde göra det utan allt för stor risk. Vi fick höra att det var nemas problemas från söder upp till Puerto Ordaz, vilket är halvvägs till kusten, men att vi efter det absolut under inga omständigheter i världen skulle ta annat än bussar. Sure thing sa vi och ställde oss mitt emot bussterminalen utanför Santa Elena. Med en kartongbit med NORTE och en enda väg ut ur stan hade vi efter trettio minuter en ride. Vi hade bestämt oss för att vara nöjda om vi så bara tog oss en timme norrut och räknade med att behöva ett par dar för att ta oss till Puerto Ordaz. Shiiiii fick viiiii! Den röda monstertruckchevvan som stannade för oss skulle hela vägen till vår destination.
Ansvarsfulla som vi är hade vi tidigare satt regeln att inte lifta med två män. So, istället liftade vi med tre män :) Kalla det intuition eller vad ni vill men något sa mig att de här dudsen var lugna gatan. De var från Syrien, men på ett eller annat sätt uppväxta eller jobbandes i Venezuela. En av dem hette Naser och var en pensionerad journalist på RCTV, den där kanalen som Chávez bannlyste från marknätet ett par år efter kuppförsöket 2002 varefter hela mediavärlden gastade om pressfriheten. Många glömde dock bort att nämna RCTV:s roll under kuppförsöket då de sände falsk information till folket och direkt påverkade händelseutvecklingen. Och för att göra det ännu mer tacky slingrade sig den där falska informationen ända in i svenska vardagsrum. Viva källkritik! Bueno, nog om det. Nu sänder marknätet bara Chávezpropaganda säger Naser och den där socialismen är bara förklädd kapitalism. Inte amigo de Chávez med andra ord :)
Whiskeyn, Hane, jag, Naser, Manuel och Elisabet
Efter en lugn halvtimme i bilen med snack o chill skruvades whiskeyflaskan upp. Inte direkt idealt. Efter halva flarran ville Hane gifta sig med Elisabet och Manuel började sluddra så illa att jag inte längre kunde höra vad han sa. Naser som körde var dock nykter, efter endast en liten slurk whiskey vilket jag förevigat på bild:


Den mest givande konversationen vi hade efter fyllefesten började var att Elisabets (imaginära) pojkvän älskade henne mer än min (imaginära) pojkvän. Jo, för vi säger ju självklart alltid att vi har pojkvänner hemma i våra länder. Anledningen var att Elisabets (imaginära) pojkvän hade kommit o hälsat på henne i sydamerika, medan min var kvar i svea. Enligt Manuel skulle han ha kommit hit om han verkligen älskade mig, varpå jag nästan blev lite ledsen över att min (imaginära) pojkvän är ett sådant svin.

Trots whiskeyn var allt allright tills de bestämde sig för att byta chaffis. Efter att ha hollywoodflygit över några farthinder som Manuel inte såg för all fylledimma och tänkt minst tio gånger att det HÄR skulle mamma INTE tycka om, sa jag till Elisabet att antingen kör nån av oss eller så hoppar jag av. So Elisabet ryckte in som den hjältinna hon är och körde tills nyktra Naser var redo igen.

Såhär billigt är det förresten att tanka i Venezuela: Full tank = 5 bolivares = 1 dollar = typ sju spänn.

Den som försöker smuggla ut bensin ur landet får sin bil beslagtagen, vilket förklarar varför brassegränsen var smockad med övergivna fordon.
Efter sju timmar rullade vi in i en svart ovälkomnande stad med uselt rykte. Efter att ha tackat nej till ett betalt hotellrum tog vi taxi till Pedro, en vän till italienaren vi lärde känna i Santa Elena. Han bodde hos en trevlig kvinna vid namn Julia som hyste in även oss. Hennes treåring Julio var något av det sötaste i denna värld:
Dan därpå spendade vi nio timmar i en buss och anlände till världens sunkigaste hotell i Cumaná vid karibiska kusten. Och här är vi nu, i ett rum med ett badrum som saknar dörr och ljus, med en toalett utan toalettring, stopp i vasken och en dusch med vattenstyrka 0 och vattenriklighet 0.5. TV:n är inlåst i en stålbur vilket kanske säger en del om klientellet på just det här lyrriga hotellet. Ganska onajs, men billigt. Hela Cumaná känns ganska onajs, även om playorna är helt okej.
Idag satt vi och chillade med en cola vid ett plastbord på stranden när vi plötsligt blev del av en djurisk machoduell á la banka sig på bröstet. Tävlingen om vår gringagunst resulterade i sex gratis bir samt jammiga skaldjur. Vem som vann vet jag inte riktigt. Jag tror vi :)
Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,