IT'S ALIVE!

Att skriva en bok kan jag informera om tar lite tid.. särskilt när det ligger i min ayurvediska natur att inte kunna fokusera på en sak i taget utan alltid måste göra allt samtidigt. Just nu pluggar jag antropologi på heltid och skriver Sabbatsliv på fritiden. Det går.. framåt, men snigeltakt, och då menar jag inte racersnigeltakt. I juni, innan sommarviket på helsingborgs dagblad kickade igång, åkte jag upp till morfars stora gula hus i Bohuslän och skrev färdigt hela Bolivia medan morfar snarkade i korgstolen. Tv- och internetbefriat liv smeker mina kreativitetsmonster snälla och då händer det saker.

Sen kom sommarens heltidsjobb med pendlande och mördade alla försök till både sabbatsliv och sabbatslivsskriverier. När första stressen sög tag i mellangärdet visste jag än en gång hur jag absolut inte klarar av att leva. Bestämde mig för att dra på den ultimata supertramptrippen med en transatlanticbåt till NY och sen longboardburen vidare för alltid och alltid eller tills jag tröttnade. Men så var det det där med boken som ville bli färdig, och så var det det där med hälsan som försummats för många år och som helt plötsligt bara sa NEJ, nu stannar du bannemej här och tar hand om mej annars jävlar! So I did, och därför är jag fortfarande här, i kollektivet Mecca, i Malmö, i svea höstvind och soon to be snöblaskblä. Varannan panik, varannan vatten, men salsa gör det drägligt.

Så, Sabbatslivsboken är på G, Rio är nästan färdigskrivet. Håller just nu på att korrespondera med brittmarockanska Sarah som i detalj delar med sig av sin livshistoria som gått hela varvet, från extremitet till extremitet, från karriärist till vagabond, och nu sitter hon i en liten by i södra spanien i något slags limbo och funderar ut ett nytt förhållningssätt till världen. Sen går flyget öst mot nyliv. Så DET håller jag på med just nu, sen väntar Amazonas med world social forum, seglingskalabalik och drömmiga ayahuascatripper. Vidare norr till Venezuela kommer det handla om liftning, glasspappan Chávez, revolution, latin lovers och slutliga avsked... Sen är jag tillbaka i valpo och svea. Då ska boken genomgå fas 2 (strukturering) och fas 3 (finlir), och slutligen layoutas av min skillade bror.

Sen jävlar börjar nästa äventyr! =D Häng med på Elliland-bloggen.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, Rio de Janeiro, Amazonas, Venezuela, Chile, resa

NEW BLOG

Projektet "Sabbatsliv" på escuela nordica är avslutat, även om boken saknar en sisådär fyra kapitel (jag har ju hela sommarn på mej:) Sabbatslivet kommer däremot fortsätta att svira runt även om det parkerat i Malmö till slutet av augusti åtminstone. Från och med nu skriver jag på http://elliland.blogspot.com. Så när ni suktar efter lite frihetsknark från en djupt-ner-i-skiten frihetsjunky så vet ni var ni ska gå. Rulla upp ena byxbenet så vet jag att ni vill köpa. Det är gratis, och det räcker till alla.

vi ses snart.

massa puss och kärlek

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Frihet, resa

De tusen vägarna (och jag)

På Escuela Nordicas terrass i Valparaiso, Chile, sep-08

Jaha, såhär såg jag ut för nio månader sen och det är ju rätt lätt att konstatera att jag ser exakt likadan ut nu. Bara ett par kilo tunnare och med colombianska jeans. Min trogne följeslagare Mackan B. Air är även han rätt lik sig om än lite tummad och repig i silvret.
Men inuti, mina vänner, innanför keep-earth-cool-tröjan, fräkenhyn och blåögonen är absolut ingenting som innan. Det gamla har vispats ihop med det nya och pöst samman till en annan slags smet. Den är porös, den är söt, den är gollegod. Den smakar hallon.

Valparaiso

Det är alltid lite spänt att se hur nya smeten gillar att gräddas i gamla ugnen. (Sverige, för er som tappat metafortråden;) Det där med identitet är en förunderlig sak... flytande och mjuk, som en sörjig lerklump på drejplattan, ständigt modulerad under livets feta fingrar. Att resa är att utsätta sig för extreme soul makeover. Man är långt bort från allt och alla som binder en till någon slags fast punkt, ett sätt att vara, ett sätt att tycka, prata, klä sig, bete sig... långt bort från den verklighet man är van vid, de normer man hängt upp sin världsbild på, språket, diskurserna, de samhälleliga reglerna... Allt det där är ramen som kantar våra potentiellt mästerverkiga liv, och som säger "Gör vad du vill, men håll dig till duken, kladdar du på väggen så jävlar!"

Guldskorna efter de slutade vara guldiga,
men innan de blev bruna

Vi vet att det finns nåt annat där utanför. Vi diskuterar det på ett intellektuellt plan inifrån fyrkanten, men vi kan aldrig veta hur det där andra kommer att FÖRÄNDRA OSS när ramarna väl är söndersågade och vi står ensamma i nya världen. Då är man inte så smart längre... då börjar tvivlandet och ifrågasättandet, 1+1 är inte längre 2, I'm sorry i den här världen räknar vi på annat sätt, blått är inte längre blått, havet inte längre vått, och du, du är inte längre människa, du är en utomjording... Låter det krydd? ;) Men det är så det är... precis så det är, och yes män, man blir lite småskitzo :)

Men, jag gillart. (daah) Det har sagts förut och därför säger jag det igen; Världen är så stooooooor och så cooooooool ;) och det finns så fantastiskt mycket att kolla in och fatta sig på. Mina fantasiframtider är tusen. Varje idé ett möjligt liv, varje människa en möjlig soulmate, varje steg ett steg mot nya insikter och spirituell revolution. You never know you know... det är det som är det fina :)

Aaaaah.. hemåt. Nu ställer guldskorna sig på hyllan ett tag (efter en tur i tvättmaskinen). Det är dags att inhämta lite vardag, lite rutin, lite same same, oboy och mackor med ost.. mmmm... sen, sen när tristessen driver freaket i mellangärdet till vansinne igen.. då.. då ..ååååh dåååååååååå

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Valparaiso, Chile, resa

Where to, miss?

("To the stars!" for er som inte kan Titanic utantill;)
.
"Perder el norte" (att tappa bort norr) betyder egentligen att vara lost (vilket jag ju oftast är hehe), men kan också betyda att inte ha nån fast kurs (vilket jag ju inte heller har)... därför var det omöjligt att motstå frestelsen att gadda in en kompass utan norr på min ogräddade vetedegshandled (Ewa;)

Dos mundos unidos
El indio con el frisbee (juega ultimate!;)
y la suequita sin norte =D

Sista natten spendade vi på el Hoyo med svettig salsa, svettiga öl och svettiga latinos (men jag var nog svettigast:) Vandrade sen hem pa Meridas tomma gator skrålandes den har smöriga salsadängan:

Solo tu y yo en la habitacion
tu abrazandome yo abrazandote
serás para mi y yo para ti
aunque en la mañana te alejes de mi

.

Det ar egentligen waaaayy too corny for att oversattas men okej...
.
Bara du och jag i rummet
du kramar mig och jag kramar dej (oh my god...)
Du kommer vara for mig och jag for dig
aven om du imorrn forsvinner bort fran mig
;)

.

Igår kväll kröp Elisa och jag ner under våra sovsäckar på en nordpolsfrusen airconbuss mot Caracas. Och här är vi nu, couchsurfandes hos en mexikanska/venezolanska som heter Marisol. Inatt ska jag dansa asset av mig i Caracas salsatempel "El Mani" och offra några sista liter svett för en helt jävla briljant avslutning på denna resa.

Vad säger man?

Imorrn flaxar jag mot Santiago och efter ett par troligtvis sjukt obekväma timmar på flygplatsen rullar jag med första bästa gryningsbuss mot Valparaiso. Cirkeln (som verkligen inte är särskilt rund) kommer därmed vara sluten, ihopknuten och soon enough lämnad bakom. Fredagen den 22 maj börjar nya svealivet... får se hur långt det blir den här gången :)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Caracas, Venezuela, couchsurfing

Du och jag, du och jag

Jag brukar inte vara blödig... (eller brukar jag det?) men i morse gick det helt enkelt inte att lata bli att släppa tva sma pärletårar infor denna vista:

Tiden flyger, och snart jag med. Jag vet att jag redan tjatat om det har, men att den har resan tar slut finns lixom inte... ALLT har hant och lite till, och mer hander hela tiden och att hoppa av den har fantastiska hissnande magvandande hjarnsprangande hjartkramande rollercoastern kanns... wierd. Aven om jag vet att en massa fint folk vantar i Malmo med sockervadd och varmöl sa ar det nastan lika nervigt att atervanda som det var att aka.

Whaa... ATT ATERVANDA. Det ar inte en bit kaka. Att saga hej da till Mérida, bergen, utsikterna, det grona, det soliga och det maaaagiska gar inte utan snyft och hulk, halvt utav lycka och halvt utav sorg. Och att saga hej da till Elisa som varit min dygnet-runt-sambo i over tre manader ar aven det knas, aven om vi vet att vi kommer ses igen om ett par manader, och sen kanske till och med rulla ost mot burka-land ihop ;) Men nagon som jag troligtvis aldrig kommer traffa igen ar den dar varldens mest speciella, karismatiska, knäppaste, jobbigaste, underbaraste latin lovern som vänt totalt ut och in pa mig pa bade bra och daliga vis. Jag vet inte om jag skulle kalla det karlek.. well, kanske nagon slags karlek.. men attraktionen och fascinationen.. olafuckingla.. utomjordiskt I tell you, utomjordiskt.

Nu ADIOS... last kiss goodbye, sista nacksniffet, sista sista sista och sen aldrig aldrig ALDRIG mer. Annu en gang ar jag ett ogonblick medan evigheten tillhor nagon annan. But then again, det ar ju det livet jag valt, och sakerligen blir aven jag nagons evighet en dag... men forst lite vast, och lite ost, och lite syd... Ska vi säga 2013? See you there :)

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, resa

¿Por q no te callas TU?

("varfor haller inte DU kaften?")

"Dame pa matala" ar Venezuelas alldeles egna softigaste skonaste Manu Chao. Politik (revolución), fred pa jorden och marijuana till varldens alla "panas" (dudes)! :) "Dame pa matala" betyder "ge mig (den) for att doda den" och syftar pa sista snutten av jointen. De har grabbarna tar jag med mig hem, tyvarr inte in person, men deras gladreggaefolkrytmer ska fa rocka Meccas vaggar sommaren lang och fa samtliga invanare och besokare att shejka sina solkyssta ass. SOMMAR... fy fan va gott.

EN FAVOR DE LA PAZ

VENEZUELA

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, Dame pa matala

Luftslott på riktigt

Kärlekskapitlet "chocolate, sex and wine, leave the clouded mind behind" är officially FÄRDIGT! Här om natten fick jag inspirationsboom och knappade nästan helt utan hjärnvärk (och hjärtvärk) in tre A4. Sen dess har jag researchat lite om Jack Kerouacs 50-talsreseskildring "On the road" och börjat fila på couchsurfingkapitlet i Cochabamba hos den kostymklädde lyxcocktail-tysken som tyckte att staten skulle läggas ner och pengar styra världen. Och indianerna? Jo men de svagaste dör ju ut, det är naturens gång... En vecka spendade jag med denna ytterst vita man som gillar Bolivia för där kan han göra som han vill. Oooooh nackrys.
Tyvärr har jag inte antecknat särskilt mycket från cocha eftersom jag var upptagen med känslostorm, men det fixar sig, alla vet ju vilket fantastiskt minne jag har ;)

Idag fyllde min bästa hännibänni 25 år vilket var tvunget att firas med en födelsedagsblogg, så den som vill lyssna på min brutalt blattiga svenska och se mig göra armlyft med venezolanska män kan ju ta sig en titt... hehe... vergüenza!

Det är totalt och ypperligt psyko att jag ska åka härifrån nästa vecka. Efter 9 månader i latinoland, och 6 på de tusen vägarna har lixom all den där luften under vingarna blivit lika självklar som luften i lungorna. Frihetsfreak!! olafuckingla vad den här resan har varit gränssprängande. Kanske kan jag förmedla en fem procent i sabbatslivsboken, men resten, resten är bara ett enda stort SKRIIIIIK!! Alla ni andra frihetsfreak därute vet precis vad jag menar :) Kaboom there goes gravity... ai ai ai ai... åt helskotta med "båda fötterna på jorden". Man måste ju lyfta en fossing för att komma nånvart, och båda två om man vill flyga en sväng, för...

El que no vuela no sube
a ver a Ada Luz en las nubes,

(den som inte flyger tar sig inte upp
för att hälsa på Ada Luz bland molnen)

som den colombianska vallenaton Rafael Escalona sjunger i "La casa en el aire" (Huset i luften).

Och flyga omkring, det är precis vad jag tänker fortsätta med. Ett par livstider till.

The freedom and simple beauty
is just too good to pass up!!! =D

.
pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, couchsurfing, resa

Rörigt men roligt

Just nu har jag fruktansvard skrivkramp. AJ AJ AJ allt ar ett enda ilsket ont som kloser i kreativitetkortlarna sa att inga ord kommer ut som de ska. Men jag har atminstone borjat pa kapitlet "Chocolate, sex and wine, leave the clouded mind behind" och kanske kan ni bara av titeln lista ut varfor det ar sa forbaskat svart att skriva det. "Karlek pa vag" ar temat. Ett valdigt trevligt tema, men just nu befinner jag ju mig mitt uppe i ett kansloaventyr i basta rollercoasterstil och det paverkar... det paverkar som fan... hur mycket jag an forsoker koncentrera mig pa vettigheter sa lallar tankarna ivag nan annanstans... och oftast foljer resten av kroppen med. SJALVDICIPLIN NOLL! Den har bilden kanske kan illustrera ungefar hur mitt hjarnkaos ser ut (och vilken perfekt kombination av olikheter jag och elisa ar:)

Japp, jag till vanster. Mamma ar inte forvanad ser jag...

Forutom att kreativitetskortlarna har alarmerande hog feber har aven det svenska spraket typ overgett mig. Spanskan ar i stark dominans nu, till den grad att engelskan ibland later tacky... och venezolansk slang.. ooooh den ar ROLIG. Jag ar fan inte redo... not yet, not yet, not yet!! Det ar nastan sa att jag hoppas (well...) pa att den dar svininfluensan kommer hit sa att jag forbjuds att lamna landet. Does that make me selfish? =D

Forutom kaos i min hjarna har det varit kaos i Merida de senaste dagarna. Jag har allvarlig brist information men gor anda ett forsok: En studentdemonstration urartade och elevpresidenten blev skjuten i huvudet. Han ar vid liv, men allvarligt skadad. Studenterna gick i taket och brande upp en lastbil och Mcdonalds mittemot universitetet. Sen spendade de en hel dag kastandes sten pa poliserna. Jag och Hemerson fastnade mitt i kriget och fick ducka sten och springa for vara sma liv. (drama!) Och poliserna skjot, men jag tror det var med gummikulor... I dont know... men laskigt med vapen, sa jakla laskigt!

Japp, sa lite allmant rörigt har i latino land... pa alla plan... men sant ar livet. LIVET. La vida. Som ar helt fucking spektakulart pa alla satt och vis. Och planerna, mina vanner, planerna ar gigantiska och coola... and the road has always led west? or east? =D=D=D=D no digo mas.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela

Circo Vulkano

Har kommer litta bilder fran Circo Vulkano-kvallen...

Showen var del av ett projekt att gora okanda band mindre okanda och foreviga processen i en dokumentarfilm...

Darfor stallde jag och Hemerson upp pa intervju med smarta kommentarer som: "Jag tyckte att tjejerna hade lite for lite klader pa sig ibland" varpa Hemerson kontrade med: "Jaaaa tjejerna var magnifika!" Varldens mest synkade par (kan man ju tro nar man ser vara matchande klader...;)

Pingat pa intressant.se.

Läs även andra bloggares åsikter om Mérida, Venezuela

Ultimata dagar

Idag är jag trött som en tretusen år gammal jättesköldpadda. Huja! Igår var vi på gipsykonsert i ett cirkustält. Det var crazy stämning med lättklädda dansöser, akrobater, blåsband och hoppa-runt-som-en-idiot-takter. Efter showen gick vi vidare till El hoyo del queque som är "the best club in venezuela" enligt lonely planet och sen vidare till ännu ett ställe. Halv fyra avböjde vi efterfest och övergav våra(?;) latin lovers på gatan utanför hostalet. Tradigt, men vi var nog alla rätt redo att däcka. Pics från spektaklet kommer så småningom. Här får ni istället lite bilder från ultimate frisbeematchen i lördags med tillhörande street party därefter.

Omgivningarna var som vanligt ultimata

Vi fick lägga ögon på ett och annat extremhopp

och imponerande kast

Sen firade vi vinsten (?) med after game party och curdas

Ett konstigt par hånglade i gatulampskenet

Hemerson, Elisa och Jaime övade klädreklam pose

La suequita och la catalana var som vanligt sjukt nöjda med livet =D

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Mérida, Venezuela, Ultimate frisbee

Venezuelas glasspappa

Venezuela är landet som fullkomligen osar politik. Har skålar kidsen med vänster hand och varenda kotte är, om inte direkt politiskt engagerad, åtminstone medveten om vad som försiggår i den politiska världen. Till skillnad från alla andra latinamerikanska länder jag besökt har folk i Venezuela råkoll på sin president, och alla sitter inne på åsikter om vilken väg landet bör ta och vad de vill att framtiden ska erbjuda. Dessutom snackar folk öppet om en sak som mediakrig, och det hör fan inte till vanligheten. De VET att media förmedlar antingen "all makt åt Chávez, vår befriare"-crap eller "Chávez – odemokratisk galen diktator"-bullshit. Chávez och hans bolivarianska revolution har fött fram en kritiskt tänkande befolkning som hoppas, som vill och som tror på förändring och bättre tider. Detta är mycket coolt.

Folket som vi hänger med är en blandning av chavistas, socialistas och skeptiker. Mérida är trots allt oppositionens högborg. Det märks dock inte lika mycket här som i Santa Cruz i Bolivia där det står "Evo cabrón" och "Evo – Santa Cruz blir din grav" sprayat på väggarna. Men sen är också Bolivias politiska konflikt kraftigt kryddat av rasism på grund av den stora indianbefolkningen, och Evos parti MAS – "movimiento al socialismo" – rultar fortfarande omkring i blöjor. Tre år vid makten är ingen tid att stöpa om sydamerikas "fattigaste" land till socialistiskt och rättvist.

I Venezuela kallar sig de som är pro-revolution antingen för chavistas eller socialistas. Chavisterna lutar lite åt "Chávez, vår befriare"-hållet, medan socialisterna tror på den bolivarianska revolutionen och det socialistiska projektet, men förhåller sig aningen skeptiska till Chávez som person. Många här, precis som i svea, tycker att Chávez är en loco, men det betyder inte att de inte stödjer hans vision. De kallar honom "el papa de los helados" (glass-pappan) och slickar nöjt i sig gratis universitet med gratis matsal, toppat med smarriga stipendier som ger precis vem som helst chans till utbildning. Mmm golle!

De allra mest radikala chavisterna kallas för "Frente Francisco de Miranda". De är revolutionens absoluta spjutspets, glasspappans favvobarn, de som i bästa Che-anda driver sin övertygelse in i döden. "Patria, socialismo o muerte. Venceremos!" (land, socialism eller döden. Vi skall överkomma!). Tills nyligen åkte den radikala Miranda-fronten till Kuba på träningsläger. Eftersom män och kvinnor hystes in tillsammans var ledarna oroliga för att okontrollerbart pippande skulle bryta ut. För att ta udden av folks kåthet blandade ledarna lugnande medel i drickorna. Vår vän Daniél upptäckte tricket när han inte kunde få upp den och gick till läkaren för att få reda på varför. Kåt-kontroll, är det revolutionens pris? :)

Många är trötta på revolution och på att chavismen genomsyrar allt. På universitetet ULA här i Mérida hänger banderoller som uppmanar till att befria universiteten från politiken och göra dem neutrala. REVOLUCIÓN som slagord tycks ha blivit lite uttjatat, och många verkar vara redo att kasta lansarna och slå sig till ro i en mindre radikal socialism. Men det lär ju inte hända så länge Chávez styr i glassfabriken.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Mérida, Venezuela, Chávez, revolution

En peng, tva pengar, tre pengar...

Ungefar pa den nivan ligger mina matteskills. Anda har jag gett mig pa att forsta det har med valutavaxling i Venezuela. Nagot som alla tycker ar skitenkelt utom jag ;) (Men man kan ju inte vara bra pa allt) Sa, nu behover ni inte langre ligga somnlosa i undran over varfor venezolaner ar som galna i euros och dollars, for har kommer SVARET (som jag hoppas ar typ ratt).

For att skydda el bolivar fuerte (antar jag?!) har Chávez satt ett tak for hur mycket utlandsk valuta en venezolan far inneha. Maxsumman ligger pa 2500 dollar/1800 euros om aret, vilket har skapat en smatt crazy svart pengamarknad. Officiellt ar en euro vard knappt 3 bolivares, men i caracas kan man fa upp till 8 bolivares for en euro. Genom att plocka ut en massa brasilianska reales pa gransen och vaxla dem svart fick vi alltsa mer an dubbelt sa mycket bolivares an vad vi skulle fatt om vi tagit ut med VISA-kortet i random ATM i Venezuela.

Sover ni an?

For att fixa nya bolivares har i Merida kan man utnyttja folk som har konto i bade europa och Venezuela. Darfor har jag just satt over dryga 440 euro till en tysk vid namn Stefan som gav mig 3000 bolivares i handen. Sa funkar det alltsa, och det ar ocksa anledningen till att det kostar dubbelt sa mycket att kopa en flygbiljett caracas-santiago pa en internetsajt med europris an det gor att betala med bolivares i cash pa en reseagentur (som jag sjalvklart gjorde:)

Najtinajt mattegenier!

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Merida

VOLVER

Igar natt kunde jag inte sova eftersom mina fingrar varkte sa forjordat. Varfor? Jo, for att jag skrev TRE hela A4! Heeeeeela dan lag jag nedgosad i sangen med kapitlet "Backpackers, flashpackers och den stora utkladningsleken". Det innehaller bland annat en guide till hur du blir en riktig backpacker som jag skrev nar jag var 19 och just kommit hem fran Sydostasien. Sen serveras det inte mindre an tolv olika backpackerkaraktarer for att en gang for alla gora klart att backpackers inte ar en enda stor homogen klump. Det finns Adventure Anne, Granslosa Gurra, Hippie-Harry och nio till. Och de ar helt pa riktigt, det ar det som ar det roliga :) Som lite gradde pa moset har jag aven vispat ihop lite text om hjalmfrisyrernas hjalte president Evo Morales, kampen for cocan, kriget mot kokainet, hostal cactus, haxmarknaden, Dodens vag, San Pedro Prison och lite till. Malet ar att avsluta Bolivia innan nasta helg. Give me pepp and wish me luck.

Idag kopte jag flygbiljetten fran caracas till santiago. Sa nu ar det spikat. 15 maj flyger jag via Lima och landar i chiles huvudstad mitt i natten nan gang. Lordagen den 16:e ar jag back in valpo dar allting borjade for nio langa varldens basta manader sen. Olafuckingla. Det ar craziness deluxe.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, Valparaiso, Chile

Full moon rave

Pa paskdagen rullade vi mot hippiebyn La Azulita for att roja runt pa en ravefest natten lang. Det var nastan lite tipifestival over det hela. Litet och mysigt med en go blandning av allt fran smabarn till farmodrar. Hippiefolk poiade eld och jonglerade med ljusklot, dj:s fran bland annat france stod for beatsen och vi dansade och dansade och dansade. Jag har aldrig sett en mane ga upp bakom bergen forut. En stor, rund, skinande full moon som snabbt klattrade over topparna och sken ner pa vara svettiga sma face. Vackrighet. Vackrighet total.

Elisa och jag gymnastiserade lite i det grona

Tipi-anda men ar det fint eller ar det fint?? El indio con el frisbee och jag lekte konstiga lekar...hmm
och nar solen gick upp dansade vi fortfarande.

Alegria total

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, full moon, rave

Utflykt igen

Pa skartorsdan tog vi oss en tripp upp i bergen for att leta reda pa lite varma kallor. Det var FINT. Venezuelas berg ar STORA och magnifika och det ar coolt att vandra omkring mittibland dem. Eftersom det var Semana Santa var det lite val trangt i los thermales men det gjorde inte sa mycket. Vi lekte baywatch och pimplade ananasvodka. Behover jag papeka att utflykterna till kullaberg ligger i la ;)

.

Elisa, Rubén, Maria Inés och José

Hemerson och Elisa

Varsta ferren i poolen. Inte en strupe torr

Matt y Summer caught off guard

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela

My perfect life

Så heter reality serien om la sueca famosa victoria silverstedt, men det kunde lika gärna handla om mig. Med boobs, läppar och hårvolym i mindre skala, färre nakenbilder och ganska mycket färre slantar i börsen, men ändå, mitt liv mina vänner, mitt liv är perfektion och de puta madre.

Här gungar jag omkring i hängmattan, en decimeter från det öppna fönstret, med sagan om ringen-bergen i fjärran och liveband på parkeringen nedanför. För nån timme sen kom hemerson och josé förbi utanför hostalet och jag och elisa sjöng ledmotivet till en colombiansk telenovela: "Quien es este hombre??" (vem är denna man?) blandat med "Romeeoo romeeeeoo" genom fönstret. Det har blivit lite hemersons signum. Boysen strålade som solar där nere på gatan och kom upp till frukost och presenterade planer på bergsutflykter till vattenfall, floder och varma källor. Både Elisa och jag har fallit i total och ultimat kärlek med denna stad och dess människor. Nu är det semana santa och folk är lediga, vädret är perfekt och varje liten gatusten myllrar och kryper. Jag älskar att stå i fönstret o titta ner på allt som rör på sig där nere. Folk spelar musik, tvättar sina bilar, barnen leker och plazat är full av små tält och hånglande par slingrar sig samman i trädskuggorna. Här finns så mycket LIV och det gör mig så jäkla lycklig!

No te vayas, säger elisa, Åk inte, och det vill jag ju verkligen inte heller. Fem veckor kvar med adrenalinshottar och kärleksrus, och jag känner redan abstinensen. Men, som alltid.... livin the moment, mindfullness, DISFRUTA, sen tar det ju slut, precis som sist. Saker och ting måste rinna vidare och det enda jag kan göra är att ta vara på de här stunderna av fantastiskhet och se till att verkligen suga det söta ur dem. Aaaaaah och jag lyckas rätt bra med det om jag får säga det själv :)

Det sista Chilekapitlet är avslutat. Det handlar om gringos och kostymer. Ett mellankapitel blev färdigt denna eftermiddag och nu väntar Bolivia som jag både längtar efter och bävar inför att skriva. Det blir backpackingkultur, smutsig turism, politisk omdaning, men också den där kärleken som var så stark och som gick så åthelvete förlorad. Men, jag är här nu, i andra änden av kontinenten och amazonfloden spacklade verkligen slätt bland hjärtsprickorna. Nu är kärleken ny och förhoppningsvis har jag tillräckligt med distans till det förflutna för att skriva det med rättvisa. Ya veremos y esperemos.

Om jag försvinner från internet ett tag så har jag dragit till skogs, och vidare till en ravefest i en hippiby. Telefonen kanske funkar mamma, kanske inte. But don't worry, jag är i världen bästa och finaste händer ;) aahahaha jag var bara tvungen... =D

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Merida, sabbatslivet

Utflykt

Hur ratt ar det inte att ligga vid en liten flod bland bergen och lukta pa graset?

José och Hemerson chillar

Da dudes

Yes officer!

I Venezuela ar det olagligt att vandra omkring utan id-kort, vilket jag ganska mycket struntat i sen jag kom hit. Ja, tills igar natt da nar jag o hemerson stod parkerade utanfor hostalet och diskuterade om vi skulle vaga smyga oss forbi hostaltanten eller inte. Da kom polisstyrkorna. Olala. Och det mest oflyt var att min kara van tio minuter tidigare kommit pa att han glomt sin planbok nanstans. Tva id-losa kids i en stillastaende bil mitt i natten. Inte direkt idealt. De genomsokte allt, skickade upp mig att hamta mitt pass, stallde en miljon fragor och sen kom tva motorcykelpoliser till forstarkning. Jag kunde som vanligt inte lata bli att fnittra at den bisarra situationen. Jag maste lara mig att skratta EFTERAT. Sarskilt runt poliser. De brukar vara lite extra kansliga. Sen fragade de vad hemerson jobbade med, och da kunde han inte lata bli att smaflina han med, eftersom han ar "inbetween jobs" vilket inte heller later helt idealt i polisoron.

Till slut blev jag slappt mot loftet att aldrig mer ga ut utan mitt pass. Hemerson var tvungen att folja med till stationen, men nagonstans pa vagen bestamde de sig for att vara schyssta o lat honom aka hem och slippa ett par tusenlappar i boter. Suerte. Det ar verkligen poliskontroller overallt har... och alla ar misstankta badboys. Bara natten dessforinnan nar hemerson skulle kora hem kom tva poliser pa motorcyklar och tryckte upp vapen i nyllet pa honom. Jag horde mullret pa gatan och kunde i rattan tid stalla mig och vinka lite kackt i fonstret och bidra med nodvandigt alibi. Jag tycker det ar storigt och lite laskigt med alla dessa misstanksamma uniformmanniskor med pistoler, och da ska anda Merida vara bra for att vara Venezuela. I Caracas maste man vifta med passet ett par ganger per dag, och ibland far man inte tillbaka det.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela

Obeskrivligt. Falta palabras.

I tio minuter nu har jag försökt mig på att beskriva precis hur det känns att ligga här i min säng, in this moment, en helt vanlig...hmm.. nej, jag har inte en aning om vad det är för dag idag. Fönstret är öppet, gardinerna vajar i vinden, vitt solsken blänker i trädkronorna och berg berg massiva berg runtomkring allt. Bollar studsar och skateboardhjul rullar, bilar står med dörrarna öppna och pumpar latinohits och tröjlösa män häver sina muskulösa kroppar i järnstängerna efter att ha sprungit sig glansiga i trappan ner till floden. Det är nog så nära jag kommer. Och det stör mig lite att jag inte kan förklara precis hur jävla gött det känns att ligga här, precis exakt just nu, denna namnlösa dag, som bara är en dag efter en annan dag, i detta mitt fantastiska sabbatsliv.

Igår drabbades jag av ett moment av total eufori när jag tänkte tillbaka på de senaste sju månaderna. Att i minnet än en gång svira genom chile, bolivia, brasil, amazonfloden och hamna här i Merida, och tänka att det är butterfly effect alltihop. Om den spanska journalisttjejen i La paz hade svarat i sin telefon den där dagen i början av november hade jag flyttat in i hennes kollektiv istället för att komma tillbaka till hostal cactus. Då hade jag aldrig träffat Nick, och hade jag inte träffat Nick hade jag inte firat hans födelsedag på Isla del sol, och då hade jag inte träffat Lucas på bussen tillbaka. Och hade Hanna flygit in till Lima som planerat hade jag kanske aldrig tagit mig till World Social Forum i Belem och då hade jag aldrig seglat med Emanuel på Rio Para och Elisabet hade troligtvis inte varit min vän och jag hade inte legat här och varit lycklig. Sure thing, chansen är rätt stor att jag hade legat och varit lycklig någon annan stans, men troligtvis hade den lyckan inte involverat en obeskrivligt fin venezolan-colombian som ropar hermosa nedanför mitt fönster, och som blundar när vi dansar salsa, och som gillar att fjanta lika mycket som jag, och som har världens gladaste leende och.. åååhhhhhhhh! =D Japp, obeskrivligt........

När jag inte researchar latin lover(s) och smyger för hostaltanten skriver jag om bubblor. Jag är lite besatt av bubblor. Att poppa eller inte poppa, the red pill or the blue pill, att säkra eller äventyra, bygga bo eller ge sig av, krypa ihop eller hoppa ut, tro sig veta eller ständigt ifrågasätta... Det är frågan.
Världen är så STOR, och så COOL och när Sabbatslivsboken är färdig ska den påminna mig om det varje gång jag tvivlar.

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, resa

En helt vanlig ultimate frisbee-dag

Italienska Andrea, Elisabet, madrid-Guillermo (and moi) begav oss for att kolla in den dar ultimata frisbeesporten alla snackar om....

We found asses...
Och Elisabet ovade pa lite extremhopp...

som fick sportens riktiga stjarna att springa av planen.

Vi motte honom med vara basta leenden =D Sen akte vi hem.

The end.

Game over

Somnbrist, bla ankel och en smasur (bitter?) hostalagare, men det spelar liksom ingen roll for JAG VANN! =D mohahaha.. Efter en salsasvettig natt tog jag ett envist grepp runt de dar ultimate frisbee-armarna och begav mig. Vi tyckte att vi var sjukt smidiga och smygiga, sarskilt klockan sex pa morgonen nar jag skulle smuggla ut honom fran hostalet och vi trillar rakt i armarna pa hostaltanten. Hostaltanten ar en san dar tant som gar upp klockan 5, snörar pa sig löpardojorna och tar en rask promenad med överdrivet stora armrorelser. Sen ska hon tvungen sta utanfor hostalet klockan 6 pa morgonen och göra höga knan, exakt precis nar vi kommer ut. Sen tvingar hon den stackars pagen att betala 30 bolivares for att ha sovit över varpa jag i ett ogonblick av klarhet sager: "Men vi har inte sovit"... game set match! Tillagger GANSKA snabbt att "vi har pratat" och borjar dartill fnittra over min egen overjordiskt klyshiga logn. Game over, pa alla satt och vis.

So, 30 bolivares, det ar mitt pris. Plus 30 bolivares till som hostaltanten forsokte krava av Elisabet for att hon sov hos sin madridkompis en trappa ner. Men det kan hon glomma. Det sitter en skylt pa vaggen som forbjuder "sallskapsdamer", men det star baskemej ingenting om latin lovers.

Det har varit en larorik handelse for mig. Jag har insett hur forbannat trakigt det maste vara att vara ung i lander dar man inte kan flytta hemifran och darmed fornekas ett sunt och trevligt sexliv. Well, om man inte gillar bilar dvs, eller de fantastiskt populara sex-hotellen som hyr ut rum per timme. Om jag nagonsin involverar mig i ett volontarprojekt sa ar bostadsmarknaden mitt target. Jag ska bygga hus at de hem- och sexlosa. Halleluja.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Merida

Dog life

Im sorry lillebror, jag vet att det ar meningen att du ska vara grafikern i den har familjen men jag kan inte inte langre dolja mina enorma photoshopskills. Pa elisabets begaran har jag skapat detta tidlosa masterverk som jag kallar "Heidi och Hunden" (som heter Niebla pa spanska, men vad heter den pa svenska?? Dagens quiz kan vi saga. Vinnaren vinner..)
Heidi och Hunden illustrerar, som ni sakerligen fattar, den granslosa fantasin och det forradiska med forvantningar. Glasklart. MEN det ar inte gnall det har, vi trivs mycket bra i vart hostalrum och sorjer inte langre de krossade dromgetterna.

Merida artar sig... vi har borjat hanga med en vans vans van till nan vi traffade i Santa Elena och eftersom han ar den softaste (och snyggaste *host*) latinon vi traffat pa mycket lange slass jag och elisabet lite om honom. Fast bara lite. Hon har det sprakliga overtaget, men eftersom var van roker en del starka "cigaretter" sa skulle jag inte direkt kalla det overtag. Han tittar mest pa oss med glansiga ogon, fran den ena till den andra, och forsoker fatta vad fan vi snackar om. (tjena, jag lyckas verkligen beskriva honom som en retard) I vilket fall, vi gick ut och dansade salsa och det kroppsliga spraket ar underbart universellt och hans ultimate frisbee-overarmar talar aven dem sitt sprak, sa vem fan behover ORD? Sa, tack vare salsa sabrosas salsaklasser star det 1-1 mellan Heidi och Hunden. Jag ma se lite lat ut pa bilden ovan men tro mig, jag ar uthallig nar det val galler, och den har matchen ar min att vinna! Jag hoppas bara jag hinner ro hem steken (mmm) innan jag hinner inse att vi inte har nagonting gemensamt, for da spelar lixom inte den dar fantastiska grekisk-olympiska-spelen-staty-kroppen nagon roll langre... Damn it, jag onskar jag var lite mer ytlig ;)

Ja, ni som forvantade er att hora om Chávez och spannande bolivariansk revolution hogg ju verkligen i sten kan man saga. Men pa torsdag aker elisabet till caracas for att utbildas till nagon slags informator for hur "consejos comunales" (den lagsta maktinstansen i landet) funkar, och da ska vi bada bli larda.
Pa asterseende.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Merida, Chavez

Nagra viktiga detaljer

1. Det ar SJUKT jobbigt att springa i trappor.
2. Det ar SJUKT jobbigt att ga i trappor.
3. Jag har SJUKT dalig kondition. Darfor ska vi fortsatta med detta morgonnoje som ar trapptraning.

4. Man maste ha en anstallning for att jobba som journalist for utlandsk media i USA. Det ar OLAGLIGT att frilansa. Whattafuck! Hostens/vinterns projekt kan alltsa omojligen bli langre an tre (turistvisum)manader langt. Det suger. Hur har amerikanska ambassaden tankt att jag ska hinna couchsurfa genom hela Obamaland pa tre manader?

5. Idag har jag skrivit fyra meningar pa boken. Igar skrev jag tva A4.
6. Och har ska jag publicera den nar den ar fardig.

7. Nar molnen lagger sig runt Meridas berg latsas jag att jag ar med i Sagan om Ringen.
8. Men Pablo sager att jag ar lik en lang, australiensk skadespelerska som inte alls ar med i Sagan om Ringen, men som daremot spelat fransk hora. Gissa vem?

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, USA

Number 1

Omgiven av bergstoppar och friskluft ar det inte utan viss vissenhet jag laddar upp den har frascha playabilden. Ensamma pa ode strand, en 15 minuters lanchatur fran fastlandet, gramande oss over att vi inte tog med hangmattorna och spendade natten. Venezuelas kust ar inte helt fel, but then again; Venezuelas hogland ar verkligen inte helt fel heller :) Luften i Mérida ar som luften i San Cristobal i Mexico... latt att andas, energiladdad, lite som svensk host fast varmare, forutom runt 6 pa morgonen da jag vaknar for att falla upp huvan over wilmatofsen och dra dubbla filtarna upp under hakan.

Nu har vi ett HEM, atminstone en manad framover. Har ovan far ni lite rorliga bilder. Lite vy, lite hamrande, lite Zinedine Zidane, Beckham, hangmatta, spegelvink, duschljud (varmvatten!) och fonstertitt. Allt inspelat pa oversta vaningen pa hostalet dar vi nu hyst in oss mer eller mindre permanent. Enjoy!

Dessutom har jag redan borjat skriva som en gnu. Efter en sista (OJALA!) blatirande, tandkrossande fajt mot the all time champion Prestationsangesten star jag har pa prispallen med en stor fet guldbuckla och lyssnar pa elli-lands nationalsang. Inte ett oga torrt. Nu skriver jag for dig hannibanni, och for dig carrocarola, och dig pablito, men allra mest for mig sjalv. Den har boken ar mer an nagot annat ett terapiprojekt, ett lite lagom overambitiost forsok till att samla ihop det jag standigt tanker pa och standigt snackar om med alla som vill eller inte vill lyssna; RESANDET, de parallella universumen, livet pa de tusen vagarna. Och nu ar det plotsligt inte svart langre, inte alls svart faktiskt, for allt det dar som ska in mellan parmarna har svirat runt i hjarnkanalerna i en miljon dagar och tusen och en natt. Boken finns redan, den ar redan fardig, jag bladdrar i den varje dag och nu ar det bara att knappa in skiten. Och det blir bra skit.

Pa tal om skit ar textningen pa de tva? ickedubbade kanalerna helt fantastiskt underhallande. Till exempel nar en brud i Playboy mansion sager: "If I win this, I'm the shit!" och oversattningen blir "Om jag vinner det har ar jag skit". Eller vad sags om: "That's so embarrassing" = "Nuevo piercing" (ny piercing). Varldsklass! Jag misstanker att det har temat har foljetangskvaliteter =D

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Merida, Venezuela, resa

Drömgetter i kras

Klyshklyshklysh men har kommer det anda: DET BLIR ALDRIG SOM MAN TANKT SIG. Igar rullade elisabet o jag in i gentlemannastaden Merida efter att ha akt alldeles for mycket buss. Sen spendade vi hela dan med en "kusin" till Pedro som vi traffade i Puerto Ordaz och som korde runt oss uppe i bergen for att hitta var idylliska cabaña. Tyvarr har vi missat den lilla obetydliga detaljen att det ar PASK (semana santa) den 2 april och en vecka framover, vilket betyder att varenda rikeman fran caracas or wherever aker pa semester. So, det blir inge cabaña, inge Heidi och inga ulliga gulliga getter.

Nu letar vi del i lagenhet, vilket inte alls ar idealiskt for mitt skrivande. Det blir att dela rum och massa folk overallt. Fan. Tiden tickar i varldsrekordtakt och jag vill pausa. NU. Varje dag ar vardefull skrivartid och jag vill vill vill firra steken innan 20 maj. Aldrig hade jag trott att det skulle vara sa extremt svart att hitta lite lugn och ro nagonstans. Livet vill leka och den latinamerikanska pulsen dunkar satan. Om jag nagonsin gor ett bokprojekt igen ska jag skriva skiten nar jag kommit hem och slippa ha daligt samvete over att jag dissar varlden nar jag skriver och att jag dissar boken nar jag valjer varlden. Loose loose situation.

Nog med sjalvomkan? japp, for lange sen. Livet generellt ar fucking fab. Men de tusen vagarna ar ju rollercoaster, sa har fick ni lite svacksnack. Imorrn blir det andra bullar. Mmmm bullar.. kanske dax for litta lunch.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Merida, resa

3 nunnor och 150 000 gentlemän

Strax efter att ha skrivit det här är vi påväg ut för att träffa några spanska nunnor. Eftersom Elisabets mamma varit extremt orolig (mamma du ligger faktiskt i lä där!;) tänkte vi lugna henne med att gå i kloster ett tag och avhålla oss från allt vad synd heter. Men först tänkte vi hälsa på dem. Om de verkar chill låter vi oss hysas in ett par dar innan vi speedar väst mot Merida. Vi får se.

Bergsstaden Merida kallas "la ciudad de los caballeros" viket betyder "gentlemännens stad", vilket jag inte tycker låter helt fel :) Merida är säkert sägs det, en vibrerande stad full av studenter, salsa, fest och utesporter som rafting, klättring och paragliding. Där ska vi skaffa oss ett hem och det blir inget dåligt hem kan jag lova! Efter att ha snackat med tre oberoende källor har vi fått nys om extremt billiga cabañas (stugor) i vad som låter som extremt vackra "el valle" i bergen, typ tio fjuttiga minuter buss från centrum. För en 400 kr per person/månad kan vi alltså scora ett alldeles eget litet hus! I min fantasi är jag Heidi med flätor och fårahord i högtoppiga alperna. I verkligen ser det nog aningen annorlunda ut :) Om ett par dar vet jag. Och om ett par dar kan jag äntligen på riktigt skriva vidare på den där boken som längtar så himla mycket efter att bli skriven. Tålamod, mitt barn, tålamod...

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Merida

Thumbs up!

Att lifta handlar till viss del om att spara lite cash men allra mest om att flirta med den sjukt snygge och charmige SLUMPEN. Utan tummen i Mexico hade jag inte legat bak på ett pickupflak under blå himmel och känt djungelluften bytas mot bergsluft. Jag skulle heller inte tältat på en strand mitt i ett lyxhotellområde och jag hade troligtvis absolut inte hamnat på en skola framför en klass med vilda tonåringar med resten av skolans elever utanför gloende in genom klassrumsfönstrena eftersom de aldrig sett en blond människa förut. Intensivt autografskrivande les digo! :)

So, det var verkligen på tiden att än en gång blinka öga mot ödet och vifta med tummen över några latinovägar. I Santa Elena hörde vi oss för om hur vanligt det är att "be om svans" (pedir cola) i Venezuela och om de trodde att vi kunde göra det utan allt för stor risk. Vi fick höra att det var nemas problemas från söder upp till Puerto Ordaz, vilket är halvvägs till kusten, men att vi efter det absolut under inga omständigheter i världen skulle ta annat än bussar. Sure thing sa vi och ställde oss mitt emot bussterminalen utanför Santa Elena. Med en kartongbit med NORTE och en enda väg ut ur stan hade vi efter trettio minuter en ride. Vi hade bestämt oss för att vara nöjda om vi så bara tog oss en timme norrut och räknade med att behöva ett par dar för att ta oss till Puerto Ordaz. Shiiiii fick viiiii! Den röda monstertruckchevvan som stannade för oss skulle hela vägen till vår destination.

Ansvarsfulla som vi är hade vi tidigare satt regeln att inte lifta med två män. So, istället liftade vi med tre män :) Kalla det intuition eller vad ni vill men något sa mig att de här dudsen var lugna gatan... de hade inte det där snuskiga i blicken som många äckliga machomän har, de hade inge dreggel i mungiporna. De var från Syrien, men på ett eller annat sätt uppväxta eller jobbandes i Venezuela. En av dem hette Naser och var en pensionerad journalist på RCTV, den där kanalen som Chávez bannlyste från marknätet ett par år efter kuppförsöket 2002 varefter hela mediavärlden gastade om pressfriheten. Många glömde dock bort att nämna RCTV:s roll under kuppförsöket då de sände falsk information till folket och direkt påverkade händelseutvecklingen. Och för att göra det ännu mer tacky slingrade sig den där falska informationen ända in i svenska vardagsrum. Viva källkritik! Bueno, nog om det. Nu sänder marknätet bara Chávezpropaganda säger Naser och den där socialismen är bara förklädd kapitalism. Inte amigo de Chávez med andra ord :)

Whiskeyn, Hane, jag, Naser, Manuel och Elisabet

Efter en lugn halvtimme i bilen med snack o chill skruvades whiskeyflaskan upp. Inte direkt idealt. Efter halva flarran ville Hane gifta sig med Elisabet och Manuel började sluddra så illa att jag inte längre kunde höra vad han sa. Naser som körde var dock nykter, efter endast en liten slurk whiskey vilket jag förevigat på bild:


Den mest givande konversationen vi hade efter fyllefesten började var att Elisabets (imaginära) pojkvän älskade henne mer än min (imaginära) pojkvän. Jo, för vi säger ju självklart alltid att vi har pojkvänner hemma i våra länder. Anledningen var att Elisabets (imaginära) pojkvän hade kommit o hälsat på henne i sydamerika, medan min var kvar i svea. Enligt Manuel skulle han ha kommit hit om han verkligen älskade mig, varpå jag nästan blev lite ledsen över att min (imaginära) pojkvän är ett sådant svin.

Trots whiskeyn var allt allright tills de bestämde sig för att byta chaffis. Efter att ha hollywoodflygit över några farthinder som Manuel inte såg för all fylledimma och tänkt minst tio gånger att det HÄR skulle mamma INTE tycka om, sa jag till Elisabet att antingen kör nån av oss eller så hoppar jag av. So Elisabet ryckte in som den hjältinna hon är och körde tills nyktra Naser var redo igen.

Såhär billigt är det förresten att tanka i Venezuela: Full tank = 5 bolivares = 1 dollar = typ sju spänn.

Den som försöker smuggla ut bensin ur landet får sin bil beslagtagen, vilket förklarar varför brassegränsen var smockad med övergivna fordon.
Efter sju timmar rullade vi in i en svart ovälkomnande stad med uselt rykte. Efter att ha tackat nej till ett betalt hotellrum tog vi taxi till Pedro, en vän till italienaren vi lärde känna i Santa Elena. Han bodde hos en trevlig kvinna vid namn Julia som hyste in även oss. Hennes treåring Julio var något av det sötaste i denna värld:

Dan därpå spendade vi nio timmar i en buss och anlände till världens sunkigaste hotell i Cumaná vid karibiska kusten. Och här är vi nu, i ett rum med ett badrum som saknar dörr och ljus, med en toalett utan toalettring, stopp i vasken och en dusch med vattenstyrka 0 och vattenriklighet 0.5. TV:n är inlåst i en stålbur vilket kanske säger en del om klientellet på just det här lyrriga hotellet. Ganska onajs, men billigt. Hela Cumaná känns ganska onajs, även om playorna är helt okej.

Idag satt vi och chillade med en cola vid ett plastbord på stranden när vi plötsligt blev del av en djurisk machoakt á la banka sig på bröstet. Tävlingen om vår gringagunst resulterade i sex gratis bir samt jammiga skaldjur. Vem som vann vet jag inte riktigt. Jag tror vi :)

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Chavez, lifta, resa

Röd revolution och ryska berg

Venezuela. Har ännu inte riktigt fattat att jag är här. REVOLUCION står sprayat på murarna och folk snackar rolig dialekt med roliga slangord. Satelital = mycket bra, är hittills favoriten :) Efter att ha anlänt i Santa Elena mitt på dan nån gång igår tog det oss ungefär ett ögonblick att ha ett helt gäng att hänga med. Här snackar och minglar alla med alla, folk bjussar på öl och berättar sina livs historier, och förutom killen på växlingskontoret så har ingen frågat oss vart våra män är, eller om vi är på jakt efter nya. Det är soft, så jävla mycket softare än (det lilla jag sett av) Brasil.

En snabb review av santa elena-gänget ser ut ungefär såhär: En hiphopproducent från NY som tröttnade på att göra gangsterlåtar, sålde allt han hade och drog söderöver. En italienare som glider rundor och jobbar med turism. En extremt livlig 78-årig chilenare för nuvarande bosatt i Tyskland som älskar Agneta i Abba (jag är tydligen lik henne) och som är en jävel på att vissla klassiska verk. En spanjor från Madrid som har ett stort huvud, en kuban som växt upp i Miami men som jobbar lite här och var och har hus lite här och var, dit vi självklart är välkomna. Och så lite dudes från Santa Elena. Var är brudarna? Det är vad jag undrar :) I vilket fall så är det gött att vara här, och framförallt för att folk snackar CASTELLANO! ooooh vad jag har saknat att kunna kommunicera utan probs, chilla o snacka utan att behöva använda teckenspråk och charader. Aaaa alegria!

Jag och Elisabet kommer snart glida norrut.. målet är Merida i nordväst mot colombias gräns där Elisabet letar volontärprojekt med hjälp av couchsurfare och jag kan få tid att skriva. Sidoprojektet är att bli totalgrym på salsa :)
Sabbatslivet är fantastiskt.. så jävla fantastiskt... det finns liksom inget som ens har en chans att matcha den intensitet som de tusen vägarnas vardag erbjuder. Topparna är så sjukt höga och dalarna som helvetesgap. Jag är trött och glad och arg och lycklig och irriterad och heartbroken och euforisk och high on life. Ibland på en och samma dag. Tristess existerar inte, och när fötterna kliar håller vi upp skylten med "NORTE" och en tumme and we're on our way.... mot nya montañas rusas. Den dag jag slutar är när jag hittar en lover som inte vill driva och som jag inte kan lämna, eller/och när jag föder fram en unge eller två, men fram tills dess ser jag ingen som helst anledning att göra något annat än att fortsätta rocka in the free world. What what WHAT can be better than this????????? (obs! retorisk fråga;)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, couchsurfing, resa

Paralysed in Paradise

Elisabet och jag lekte manga roliga lekar vid vattenfallet utanfor Manaus =D Den mest uppskattade blev MUD FIGHTING! Helt totalt SATELITAL! som de skulle sagt har i Venezuela :)

Oh oh Im still alive lalala

Ooh yeeees.. antligen, por fiiiiiin ar jag tillbaka i ett spansktalande land. Sa oerhort nice. Just nu hanger vi i gransstaden Santa Elena i Venezuela, men vi kommer troligtvis rora pa oss snart. Norr... kanske vast... vem vet, inte jag :)

Har kommer lite softa bilder fran veckan i Manaus. Var host Bruno var av stjarnkvalitet och treatade oss med vattenfallsbad, ferre och livespelning i hans garage. Hinner inte riktigt skriva o beratta allt just nu for vi ska aka mot gransen och hamta ut lite pengar. Den svarta pengamarknaden i Venezuela gor det till en god affar att ta ut brasilianska reales och sen vaxla dem svart till venezolanska bolivares. Nar jag sjalv fatt koll pa varfor sa berattar jag for er :)

So i alla fall... Life is good... vattenfallsbad i skyfall rensar sjalen kan jag meddela, aven om jag har grotesk traningsvark i alla mojliga delar av kroppen. Leka leka leka, varfor slutar folk leka??

.

Elisabet med sina para-kastanjer

Vattenfallsbad i osregn

Bruno dyker

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Venezuela, Santa Elena, Manaus, couchsurfing

Im flying Jack!

Elisabet y yo. Santarem-Manaus

Nej Gonzi, det är inte ett citat från Peter Pan :D

Mina fötter är brutalt skitiga mot den vita relingen. Som en artesanahippi men utan de läskiga cigarettbrännmärkesliknande såren som jag inte fattar var de får ifrån. Jag spretar med tårna över flodernas flod, giganternas gigant, amazooooooonas. Som en vattnig chokladdryck med rinnig grädde i kölvattnet. Svallvågorna efter vår puttrande, pysande skuta fortsätter in mot det höga gräset och slår mot benen på törstiga kor. Smider planer, den ena mer utomjordisk än den andra, en känsla av hål i tiden, av galenskap och gränssprängning. Vad det än var jag spydde upp med ayahuascan så är det borta. Ingefäran har tvättat gommen och jag dregglar som en pavlovs hund över nästa läckra sushibit. All denna törst och hunger, allt detta BEGÄR som gör mig både galen och euforisk. Jag måste gå over the top... jag bara MÅSTE överdosera så att jag kan lägga in mig på behandlingshem och lugna ner mig en stund. Sen börjas det igen... Hur länge kan jag fortsätta såhär?

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Brasilien, Amazonas

The red pill

"Bara tva saker ar sakert: Ni kommer att do en dag och ni kanner inte er sjalva".

Pablo Brasil onskade oss ett "gott arbete", vi "ohm"-ade i grupp och shottade sedan den beska svartlila sorjan gjord pa sjalens lian - ayahuasca.

Innanfor ogonlocken harjade drommarna omkring. Varje gang jag slog upp dem vajade en stilla djungel som om ingenting var pa gang. Blundade igen och svishade runt i min egen kropp som var ett virrvarr av ruschkanor, stegar och passager utan ande. Ungefar som wiliwonkas chokladfabrik, fargglatt och frenetiskt arbetande. "Det har ar ju inget annat an vakendrommar" tankte jag, var ar svaren pa universum och meningen med livet??? Allting forsvann forbi sa fort.. varje blinkning en ny drom, jag sag en annan manniskas sjal, genomlevde hennes barndom och ungdom, kande hennes besvikelse, hopp och ensamhet, svavade precis ovanfor hennes graa mjuka har. En pojke kladd i riddareklader vinkande hej da pa ett stort skepp med vita segel. Storebror som barn, i fantasin eller storebror i en lillasysters ogon. Sen kom karleken. En nacke som forst var en persons, men som sen smalte samman med alla karleksdudes vars nackar jag nansin sniffat... och sa fortsatte det.. snabbt, hetsigt och forvirrande. Mina sprak var fucked up... min hjarna kunde inte bestamma sig for att tanka pa spanska, engelska eller svenska. Hjarnkaoset var en rod glodande massa, valdsamt bubblande i en aktiv vulkan, redo att kasta upp sitt rastlosa innanmate. So I did, med shamanens lugna skugga bredvid.

Elisabet kastade sig omkring i sanden vid elden. Hon pratade samma sprak som naturen och grottmanniskorna, skrattade at sina egna ljud och orgasmade med jorden. Aldrig har hon kannt en sadan kraft inuti sig sjalv, och en sadan total lycka.

Sa olika kan tva ayahuascatrippar vara. Jag ar mer forvirrad an tillfredsstalld, mer nyfiken an besvarad, och troligtvis ar vi snart pavag ut till en indigena comunity i Villa Marina for att spenda ett par dar till med vara dromvarldar. Det ar en kansla av storhet, eller VIDUNDERLIGHET att i vaket tillstand besoka sitt undermedvetna. Det ar en sneaky tjuvkik pa alla de dar oanvanda procenten i hjarnan, en insikt om att det finns sa mycket MER, som vi inte kanner till. Det ar lite scary, och lite coolt, rent av lite Matrix over det hela.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Ayahuasca, Brasilien, Amazonas

Resor och resor

Falta tiempo. Fattas tid till att skriva, men har far ni lite goa bilder fran carnavalen i Alter do Chão med den vita playan som attraherat namnet Amazonas karibien. Just nu hanger vi i Santarem igen, en mulen dag med basta regnperiodsdropp. Mina just nytvattade shorts ar efter en minut brunprickiga efter flipflopsklafs. Nu har vi scorat biljetter till Manaus sa pa lordag blir det ater igen hangmattegung pa amazonfloden. Tva dygn ungefar sen ar vi framme i staden som blev rik pa sin gummiexport. Latex ar hett i amazonas :) Dar ska vi couchsurfa ett tag innan vi drar norr.

Men den verkligt spannande resan borjar redan imorrn. I Alter do Chão letade vi upp en shaman som utfor ayahuasca-cermonier sa imorrn ska jag, elisabet och nagra fler nyfikna sjalar gora en sju timmar lang resa in i vara egna snariga inren. Man far den resa man behover, inte den man vill ha pastas det... och ingen resa ar den andra lik. Jag ar lite skraj, kanske mest respektfull, men allra mest javligt nyfiken pa vad denna uraldriga indiantradition kan grava fram ur mina hjarngommor. Hemligheten med universum? Meningen med livet? Eller fragan som jag och Zoolander funderar pa nar vi speglar oss i vattenpolarna: WHO AM I??

Carnaavaaaal och mjolkrig

Elisabet och jag var tacksamma mjoloffer

Jag o Eli lekte pa den vita playan. Pa ena sidan finns varmt blatt lagunvatten och pa den andra lite kallare brunt flodvatten.

Jag och gonzi chillar hamaca

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Amazonas, carnaval, ayahuasca, couchsurfing

Gungeligungeligungel i djungel

Brunt och gront. En smal passage.

Att aka passagerarbat ar inte alls lika gottit som att segla segelbat. Oljudet fran motorn gjorde det omojligt att prata i normal samtalston vilket fick mej att spenda majoriteten av de 65 timmarna ombord osocial i min hangmatta. Fantastiskt ar livet nar man vaknar av forsta solljuset, kakar lite salta kex med honung, sover lite till, kakar lite lunch, laser lite bok, skriver lite bok, sover lite till och resten av tiden filosoferar fram och tillbaka om det virriga, forvirrande, sviriga livet PA VAG, eller ja, pa flod, AMAZONflod. Jordens lunga ar verkligen fetestor, helt javla enorm, och just nu ar jag mitt inne i den dar gigantiska respiratorn vilket kanns... coolt. Att spana in amazonas fran en flodbat ar fint, men fantastiskt enformigt. Det ar gront och sa ar det gront, och lite mer gront och gront och vattnet ar brunt och brunt, och vad jag kunde se inte i mer an en nyans.

Ett cozy hangmatteinferno

I vattenbrynet langs floden vinglar sma trahus pa palar. Klader i alla kulorer vajar pa tork och vid sidan av majoriteten av husen tornar monstruosa paraboler. Jag undrar om de tittar pa amerikanska vulgoserier som Californication, eller om de foredrar telenovelas fran Rio. I vilket fall, dar sitter de mitt ute i vad som verkligen ar ingenstans med hela varlden genom antennen. Frustrationsgap, eller Whatever? Kanske ar tv-varlden inget mer an fiction for dessa avlagsna amazon dwellers. Vad vet jag. Vad jag vet ar att deras fem-aringar ar ute o paddlar allena pa floden och att de klattrar upp i passerande passagerarbatar och star framfor blonda svenskors hangmattor och glor in hennes konstiga bla ogon tills deras egna morka borjar svida och de tvingas blinka. Da passar jag pa att mata dem med salta kex (utan honung).

Rafael far manikyr.

Ombord pa baten har jag aven haft tillfalle att studera kvinnlig fafanga. Latinobrudar kan spendera tva hela dagar plockandes sitt benhar med pincett. De kan aven vingla omkring pa en decimeter hoga korkskor, anvanda mer smink an en transvestit och dekorera sina tanaglar med roda rosor, pamalade med en mycket lite pensel. Jag ar imponerad.

Nog om resan. Nu ar jag har i Santarem och hanger med min favvocatalanska elisabet och med malmosambon (och dokumentarfilmaren) gonzi och hans co worker stina. Det ar fint som smor att leka med kompisar jag redan kanner och slippa hitta nya barn som troligtvis inte alls ar lika roliga. Eli och jag kommer dra vidare tillsammans och antagligen spenda slutet av min resa nanstans i venezuela eller colombia. Kanske kan vi scora en billig lagenhet en manad eller tva. Det hade varit guld.

Nu ar det dags att dra mot Alter do chau, en vit playa 40 minuter harifran dar den fetaste carnavalnatten snart ska ga av stapeln. Det blir cashasa, det blir musik, det blir locura, och det blir aaaaamoooooooooorrrrrrr! :)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Amazonas, amazonfloden, Santarem

Hög på livet eller på...

Det händer alldeles för tidigt den här gången. Förberedelserna inför landning. Tre månader och fyra dagar. Det är ju faktiskt inte särskilt snart. Ändå känns det redan som om jag är hemma. Kanske är det jobbsökandet som jagat igång framtidstänket, sommarplaner, höstplaner, livsplaner... Confusion. Kanske är det vattentrampandet i Belém som gör mig galen. Imorrn får jag veta om floder har samma inverkan som vägar. Behöver någon till att släta ut min panna. Drömmer drömmar varje natt nu, om dumma saker och dumma människor.

Kanske kan lite ayahuasca reda ut saker o ting. Ryktet säger att amazonfolkens hallisbrygd gör krokiga stigar raka. Ayahuasca är det ursprungliga namnet på en lian (själens lian) som tillsammans med lite annat smått o gott kokas ihop till en dryck som traditionellt används av indianfolken för att bota sjukdomar o snacka med andar. Drycken triggar igång DMT som är vad våra hjärnor naturligt utsöndrar under REM-sömn och som gör att vi drömmer. Här är effekterna enligt den här sidan:

Positiva

• Känslor av helhet
• Förmåga att gå djupt in i sitt eget psyke
• Vackra färgglada hallucinationer
• Visioner med stängda ögon
• Eufori
• Känslor av att bli djupt helad.

Negativa

• Illamående
• Djup förvirring
• Insikter som egot ibland inte vill kännas vid
• Överdoser kan vara extremt skrämmande och traumatiska

För att få en så bra resa som möjligt ska man undvika att äta kryddig mat och godis innan. Sex är även ett no no. Under själva trippen ska dock sex vara "den mest upplysande och utvecklande upplevelse man kan utsätta sitt sexliv för. Alla människor bär på spärrar, önskningar, idéer, trauman och fantasier om sex. Ayahuasca hjälper en att navigera genom alla dessa känslor fram till det sexliv man alltid önskat sig."

Jag utgår från att shamanen providar en sexpartner?

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Ayahuasca, Amazonas, Belém, Brasilien

Ärtor, bär och sjuka fötter

Så fick ödet för sig att nycka till och simsalabim var vägskälen ett mindre. Kärleken lämnar kontinenten vilket raderar Argentina från planritningen. Han blev madly förälskad i Cordoba, insåg att det här var hans stad, livet han vill leva, perfektionernas perfektion, framtidernas framtid...grejen, och kanske till och med IT, som Dean i Jack Kerouacs "On the road" snackar om.

Hans fötter som på senare tid längtat efter att stanna kvar och stå still drabbades plötsligt och lustigt av galna-fot-sjukan och började klia på ett sätt som bara en resenär känner igen. It's time to move, not to stay. Så om en månad flyger han sin väg.. tillbaka hem till kiwiön för att dirigera om resrutten till Europa, och sen öst genom hela östanland.
Inte världens bästa stad, inte världens bästa lägenhet, inte världens bästa tjej (that would be me..eller kanske hans ex;), inte världens bästa vafan som helst kan bota en resenär med galna fötter.

Jag läser hans extatiska mail om den stora coola jorden och allt vi måste kolla in innan vi dör och han är ju jag. Som två röda bär, eller två gröna ärtor, genmanipulerade och EU-anpassade till identiskhet (ja, det är ett ord). Så jag om någon borde fatta vad som driver honom bort från kärlekstjejer (that would be me, och hans ex;), jobbtillfällen och fantastiska framtidsmöjligheter. Och visst fattar jag. Det är bara första gången jag fått tillfälle att titta in i en spegel en stund, och inse att det inte är picknick att ha känslor för någon som måste rinna vidare för att inte torka ut. Jag har alltid försökt förklara att Hey, det handlar inte om att jag inte bryr mig, det handlar inte om att jag inte har kärlek för dig, but this is who I am. SOY YO, det här är mitt liv, and I gotta go.

Nu fattar jag att det inte är en bit kaka att ta in ett sådant speach när personen agerar tvärt emot och faktiskt lämnar en. Bryr man sig verkligen om någon man klarar av att lämna? I egenskap av att vara ett bär eller en ärta kan jag kanske besvara den frågan inte bara för mig utan även för honom. Och svaret är HELL YEA! Tänk bara på Paradis-Oskar i "Rasmus på luffen", visst älskar han frugan sin, men när taket och staketet är firrat måste han likväl ut på vägarna med sitt dragspel igen. Itchy itchy feet. Det är inget man botar med en fet fotsalva direkt.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Resa

252525252525252525252525252525

Födelsedagsgrisen, Emanuel och Fabien

Igår blev jag alltså vuxen. Från och med igår kommer jag smickrat lägga armarna runt varje människa som säger "Men du ser ju inte ut att var en dag över 20". Natten till den 13:e drömde jag om en kille som bedömde en ung donnas kroppsliga attribut medan jag stod bredvid och insåg att jag (i drömmen) inte alls såg ut sådär längre... att jag höll på att ge vika under tyngdlag o kretslopp och att den där pura, nyknoppade, tvåldoftande, oskyldiga, tidlösa UNGDOMEN totaldumpat mig efter att säkerligen ha vänstrat i flera års tid. Igår hittade jag honom med en nittonårig tyska och fick dricka flera caipirinhas för att inte bli alltför svartis. Well... kanske kryddar jag lite :) "I have other virtues, (father)", som Ceasars son sa i Gladiator. Och vem fan vill vara nitton igen.

Den där drömmen fick mig i vilket fall att vara på fantastiskt dåligt humör nästan hela min födelsedag. Någonting var FEL, någonting hade gått förlorat, tappats bort, försvunnit, jag vet inte, men jag SAKNADE något och hade lust att fälla tårar av nostalgi, men kunde inte riktigt reda ut för vad.

Sen blev det fest på bryggan med rosa ballonger, caipirinhas och grillning. Emanuel var tokfull efter bara en liten stund och somnade vid masten på sin segelbåt långt innan köttet var klart och gästerna gått hem. Eftersom grillmästaren sov tog den båtvaktande polismannen över befälet över grillen och stod sedan många timmar bredbent med händerna på ryggen vid vårt partybord. Jag sa till honom att äta kött, men han ville inte ha. En hemlös hund fick smaka istället.

Fabien och Emanuel

Jag hade i vilket fall en mycket trevlig födelsedagskväll. Caipirinhas är kung på vrida igen läckande tårkanaler och dimma ner en hjärna på högvolt. Jag vill dock inte tänka på hur många kilo socker jag satt i mig sen jag kom till brasseland.

Jag somnade på en madrass i ett extrarum i min nya couchsurfinghost Fabiens lägenhet. Vaknade fyra timmar senare av att morgonsolen brände mitt lilla face genom det öppna fönstret. Har firat alla hjärtans dag idag (vilket man inte firar förrän i juni i brasil) med jordgubbschampagne och svindyr trerätters. Men inte var det min plånka som blev platt inte. Och Fabiens blev bara marginellt plattare så dåligt samvete är det inte tal om. Feministisk kamp för att betala halva notan är inte heller ett dagsämne. Mest pengar betalar tycker jag, och eftersom jag sugarmammar Emanuel tror jag att både karma och gloria hänger kvar där de ska.

På tisdag knyter jag upp min hängmatta i en båt mot Santarem mitt inne i djupaste amazonas. Innan dess måste jag köpa en hängmatta. Och rep, och överlevnadskex. På fredagen tuffar vi in i Santarems hamn och där väntar Elisabet och Gonzi och carnavalferrande. Innan dess försöker jag författa färdigt kapitlet "Den andra stranden", men det är inte lätt eftersom folk vill leka med mig hela tiden, och det är faktiskt inte mitt fel att jag är ett så oerhört populärt barn. På måndag ska jag dock speedskriva medan Fabien är på jobb.

Gonatt nu todo el mundo (hela världen). Sov med änglarna.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Belém, Brasilien, Amazonas, couchsurfing

The dream maker

Chimère

It's only time...

... but still.

Chimère kommer inte glida genom amazonas bruna vatten. Istallet lappas och lagas hon for en tre veckors tur mot Martinique och sen tillbaka till France over Atlanten. Emanuel skjuter alltsa barnadrommen pa framtiden, tillfalligt defeated av odesnycker sa som lackande bat och brist pa tid.

Pa tal om tid. Imorrn fyller jag 25. Planen ar att fira med grillferre i segelbaten men i detta ogonblick vet jag inte om jag kanske kommer vara "tvungen" att hoppa pa en bat (en VANLIG bat) till Santarem redan imorrn. Det kan namligen vara sa sugigt ordnat att nasta avgang inte ar forran pa tisdag och nej, jag pallar inte hanga i Belém sa manga dagar till. Plus att det sitter en Elisabet och vantar pa mig nanstans dar inne i djungeln och hon ar redan uttrakad.

Sa, snart bar det av igen, pa nya vatten mot nya land. I tva dygn ska jag gunga hangmatta pa amazonfloden for att sedan fira carnaval med malmosambon gonzigonzalo och kolla in hans grymma dokumentarfilmsprojekt om sojaplantage och dess javlighet. Sen borjar det bli luddigt igen.. precis som det brukar vara sa har LAANGT innan jag maste bestamma mig for vilken vag jag ska ta. Det finns norr, det finns vaster och det finns soder. Och sa finns det ont om tid, och en ovilja att spendera en miljon dagar (8 dar) pa en bat fran Manaus till bolivianska gransen. Vagen som jag inte visste fanns, ar ju troligtvis stangd pa grund av regnet. Dessutom sa nagon att den dar vagen inte ar oppen i torrperioder heller eftersom djungeln slukar den pa tva veckor oavsett hur mycket manskligheten forsoker roja.
Sa, atta dagar pa en bat soderut, 5 dagar pa en bat vasterut till Peru eller tva dygn buss norrut mot Venezuela. DET ar fragan. Sug pa den ni! och informera mig nar ni kommit fram till vad som blir bast. Det som gor beslutet lite svarare ar ju ocksa var jag vill sla mig ner och skriva fardigt Sabbatslivsboken. Colombia? Eller finns det karlek kvar att hamta i Cordoba, och vill han det? och vill jag det? Och ar det vart att saga hej da en gang till? Som sagt, sag till nar ni kommit fram till nagot, for jag lar da inte gora det forran dan innan det ar absolut nodvandigt.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Belém, Brasilien, Amazonas, carnaval

Olafuckinglaaaaaa!

A journey is like marriage. The certain way to be wrong is to think you control it. /John Steinbeck

Nej, jag skriver inte fran Macapá, jag skriver fran BELEM! jamaan.. efter fyra dagars segling pa Rio Para hande saker o ting och vi var tvungna att vanda om innan vi rundat Ilha de Marajó... here it goes...

I tisdags var det menigen att det dar backup-ankaret skulle kopas och vi skulle dra, men Emanuel var monstruost bakfull och omojlig att vacka, sa nagot ankare blev det inte. Han hade spendat natten med sina batkompisar brandmannen som kommer med mat till honom pa segelbaten och kor honom in till kajen nar han behover. Sa, istallet for att sova lugnt o fint innan avfard sop han cashasa med de nya kompisarna och ett gang strippande prostituerade och spenderade sen natten med en flicka han kommunicerar med genom lexikon. Emanueeeel... haha.. denna lilla knasmanniska! :) So... utan extraankare borjade vi anda var segling mot Macapá. Vi kom typ INGENvart alls... Motstroms och utan vind hann vi typ 10 sjomil innan solen gick ner. Efter det larde vi oss att strommen vander var sjatte timme och att vi gor smartast i att folja den om vi inte har bra med vind.

Emanuel i masten

Aaaaaah sa javla vaaackeeeeeerrrrtttttt! Natten var stilla och morkgra. Kladnyporna spretade som julgransbarr pa relingen och manen var ljuset i toppen av masten, luddig av anglahar. Aaaaah LUUUFT och LIIIIIIV! Det storsta av overlyckliga leenden. Aaaaaaaah!

(Kolla in varldens snyggaste solbranna!)

Det blev onsdag, och det blev torsdag. Torsdagen var dagen da olyckskorpar bestamde sig for att skita pa var oskyldiga segelbat. Det regnade HELA dan. Vi hade i och for sig kul anda och myntade uttrycket caip-sailing: caip betyder caipirinha och sailing betyder segling pa det engelska spraket :)

Efter en vat dag kom en vat natt och vi borjade kanna oss konstiga.. illamaende, feberaktiga och med frossa. Malariapiller fran helvetet, oh yes... verkligen inte roliga bieffekter! uuuuh! floden var vild och regnet som hagel och vi verkligen flog fram genom det svarta vattnet. Men, korparna hade inte bajsat fardigt an.... Det borjade rinna omkring vatten pa durken och nar vi lyfte av plastgolvet upptackte vi att det var fullt av vatten. Pumpen funkar bara i vagratt lage sa det blev till att for hand osa en tjugo liter vatten. Emanuel fattade direkt att det var listen runt baten som spruckit och som tog in vatten nar vi seglade i lutning. Vi hade drygt en timme kvar till 8 meters djup och mojlighet att ankra nar en motorbat narmade sig. Den motte oss och gjorde sedan en crazy tvarsvang rakt mot oss, helt utan anledning. Emanuel reagerade blixtsnabbt, beordrade mig att slacka ner hela baten och pa fem sekunder hade han startat motorn och vi fraste pa ett ogonblick bort fran vad vi kan vara ganska sakra pa var pirater. Vi blev ett med nattsvartan och sag med lugnare hjartan pa hur vara forfoljares ljus blev mindre och mindre. What a fucking night.. olalalala

Pa morgonen skar Emanuel bort tva stora fiskenat fran ankarkedjan och upptackte ocksa att en av linorna till kedjan hade gatt av. Saaa nara att forlora vart enda ankare och chansen att stanna pa natten. puh! lite tur i oturen... Emanuel behovde inte tanka lange pa att vi skulle vara tvungna att vanda tillbaka till Belém for att lappa ihop Chimère.
Seglade tillbaka den stracka som tagit typ fyra dar pa 24 timmar. Nu kanner vi strommarna, och vinden och vagen... attans mycket lattare da. Det har roade jag mig med klockan sju i morse:

So, nu ar jag alltsa tillbaka i Belém, medan Elisabet vantar i Macapá. Pa mandag kommer vi veta hur lang tid det kommer ta att fixa Chimère.. tar det inte mer an en vecka sa gor vi ett nytt segelforsok till helgen.. om det drojer langre sa tar jag en vanlig bat och moter upp Elisabet i Santarem dar Gonzi och carnaval vantar... men jag hoppas hoppas hoppas att vi kan segla.


Emanuel och jag blev tajta som nylonstrumpbyxor ombord och han ar officiellt adopterad till att bli min andra och yngsta lillebror. (Bli inte svartsjuk nu bjorn, du ar fortfarande minst, aven om Manu bara ar barnet;) Han ar en fantastisk liten manniska.. HELT underbar och harlig och LYCKLIG. Aven om han svar merde, putain, enculé eller allra helst: putain de bordel de merde mest hela tiden och roker 30 cigg om dan for att lugna ner sig sa vaknar han ocksa pa morgonen med ett stort fett smile och sager TROP BELLE LA VIE, I love my life. Aaah underbara manniska. Ett av de dar motena som aldrig nagonsin kommer flagna i minnet.


Nu gonatt... pa mandag vet jag mer... och jag hoppas att jag far se sahar glao ut snart igen. Fridfullt guppande pa vackra Chimère, genom vackra amazonas.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Belém, Brasilien, Amazonas, segling

Mañana mañana

Fortfarande kvar i Belém. Vi saknar ett extra ankare och vi maste laga gummibaten. Men imorrn kommer allt det dar losa sig. Nu har vi i alla fall mat och myggnat och myggspray och doda-alla-kryp-spray och ALLT vi kan behova for en resa genom amazonas. Igar flyttade jag in alla mina grejer i segelbaten och sov min forsta natt. Det lilla problemet ar att eftersom gummibaten ar sonder maste vi forlita oss pa att andra batar forbarmar sig over tva skrikande och viftande blonda personer pa kajen for att fa skjuss ut till var skuta. Och det lyckas vi bara med innan 6-tiden pa kvallen. Sa, vill vi ta oss tillbaka senare sa ar det simma som galler, och sant dar sysslar jag INTE med. Atminstone inte med en kamera och telefon i vaskan :) So, jag sover pa en soffa pa Elisabets hostal inatt. Dessutom har Emanuel en date, sa jag ar nog better off pa land inatt ;)

Har kommer lite bilder fran forumet:

Chimere

Presidenterna

Originellt

Veggodemo

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om world social forum, amazonas, Belém, Brasilien

Jag kan segla, jag är inte rädd

Imorrn flyttar jag in Emanuels segelbåt och på måndag seglar vi mot Macapá. Pappa sjökapten har varnat för djur, strömmar, sjukdomar samt svårnavigerat och trafikerat vatten. Han tycker inte att jag ska segla på världens längsta flod genom världens största regnskog med en fransman som inte känner terrängen. Han har ju rätt, men ändå åker jag. Emanuel har visat mig hur man kastar livboj, startar motorn, använder nödradion och om vi nu mot all förmodan skulle sjunka så har vi en räddningsflotte med fiskespön och karta i. Värsta castaway-utrustningen. Det hade ju varit rätt coolt att bli strandad nånstans och snacka med en kokosnöt ett par veckor. Egentligen är jag inte orolig alls för floden, djuren, malarian eller nåt annat djungelaktigt. Det som jag begrundat mest är vår utsatthet om pirater eller drogsmugglare skulle få för sig att vi har något de vill ha. Men, risken att vi ska hamna i trubbel med sådant folk är för liten för att inte åka.

Jag behöver den här resan. En paus från hysterin på vägarna, en stund isolerad från alla nya intryck som hela tiden vill leka, och som vägrar fatta att jag ibland helt enkelt inte orkar. Men efter en massa tjat ger jag efter och får mig själv att palla lite till. Kindpussar ännu ett par hundra nya människor och gräver febrilt efter den naturliga nyfikenheten som på senare tid varit mer avslagen än sista slurken av en varm festivalöl. Nu är det dags att spotta ut skiten. Jag hoppas att den här båtresan ska funka som ingefära mellan sushibitarna och rensa bort gammal smak och bereda väg för nytt. Efter ett par veckors prat, mat, djungelskåderi och kanske en del navigering och segelhissning emellanåt hoppas jag på att landstiga i Manaus som en ny kvinna. Troligtvis uttråkad och rastlös, kanske med en ny tanke eller två och helt säkerligen med en ny "plan" ;)

Och just det, jag kommer fylla 25 i Amazonas (13 februari) så ni vet vart ni ska skicka alla paketen.

Nu gonatt.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Belem, Brasilien, Amazonas

En brief och hasty rapport från WSF

World social forum är STORT, hektiskt, förvirrande och fruktansvärt VARMT. Med en skuggtemperatur på 40 grader fullkomligen simmar folk i svett, för att några timmar senare svalka av sig i de tropiska skyfall som regnperioden välsignar oss med. Att springa runt på två enorma universitetscampus i extremhetta och extremregn och försöka hitta intressanta grejer är SVÅRT och jag är inte för en sekund avis på alla de journalister jag träffat här som jobbar mot deadline. Det är fan ingen picknick.

Presidentjakt

Oj oj oj jag har så mycket att berätta men så lite tid. Klockan är snart två på natten och jag har varit uppe sen 7. Och nej, jag är ju ingen morgonmänniska direkt. Min förkylning vägrar gå över bara för att jag inte har tid att vila ut. Men, mer forum... Igår jagade jag presidenter hela dan. Först var det ett stort möte där olika sociala grupper, med de brasilianska landockupanterna MST som de mest kända, diskuterade med Ecuadors president Correa, Venezuelas Chávez och Bolivas Morales. Brasiliens Lula var av (för mig) okänd anledning inte inbjuden. Lokalen tog bara in tusen åhörare och hundra journalister som valdes ut efter en viktighetslista som jag troligtvis var i botten av ;) så jag kom alltså inte in. Sjukt synd för det var nog lätt det mest intressanta på hela forumet. Men, fast besluten om att få en glimt av grabbarna grus lyckades jag med mycket hjälp av min förra couchsurfing hosts mamma och hennes kvinnoorganisation krångla mig in på det politiska presidentmötet på kvällen. Alltså ett möte utanför forumet, partipolitik är ju inte tillåtet.

Jippo på liv och död

Det var en sjukt utdragen process att ta sig in, galet mycket folk som ville se Lula och ett jäkla jippo väl inne. Latinamerikansk politik är... speciell. Presidenterna är superstars som ger sin publik vad de vill ha. Det här mötet var inte något annat än en chans för presidenterna att värva röster och applåder genom att hålla med om allt vad forumet står för. Det var ett tillfälle för Morales att prata om den nya konstitutionen som just röstades igenom och som erkänner Bolivia som en multikultistat och som ska ge ursprungsbefolkningen rättigheter och stolthet tillbaka. Correa pratade jättelänge om Ecuadors politik fast jag hörde nästan ingenting eftersom det ekade så mycket i lokalen. Vad Paraguays nya president Lugo sa kunde jag heller omöjligen urskilja och Lula orkade vi inte ens vänta på. Klockan var då redan över 23 och jag kunde inte bry mig mindre om politisk propaganda.

Eftersom alla snackade spanska var publiken mäkta uttråkad och roade sig med att kasta papper på varandra eller sova. Längst fram stod amazonfolken med sina kroppsmålningar, fjädrar och spjut, öga mot öga med presidenten som säljer ut deras land och låter oljeborrning, dammbyggen och plantage förstöra, skövla, förslava och döda. För dem är det här jippot på fullaste allvar, helt förskräckligt tydligt på liv och död. För dem är forumet en sällsynt kanal ut till resten av världen för att säga hallå "vi är hotade till livet, vi måste gå samman och kämpa!" På forumet dansar de sina danser, sjunger sina sånger, prisar pacha mama (moder jord) och sin vackra kultur. Allvarliga ansikten, stolta, ledsna, hoppfulla, starka och så jävla sårbara. Folk grabbar tag i dem och vill fotas tillsammans med de exotiska varelserna. Frågar inte vad de heter, var de kommer ifrån eller hur läget är, utan vill bara ha ett foto, som med aporna på zoo. Gråta är vad man vill göra, GRÅTA! Här av alla ställen vill man att folk ska veta bättre, men jag antar att det är lika korkat som att tro att allt är kärlek på Uppsala reggae (hej då kamera, ipod, stereo och tält).

Vi lämnade presidenterna till sina monologer och gick ut. På en storbildsskärm utanför hann vi se Chavez i sin röda skjorta skrika död åt imperialismen och understryka hur länge den latinamerikanska kontinenten varit förtryckt. Applåder åt det vi hört tusen gånger förut.

"En annan värld är möjlig"

Jag vet inte vad jag hade väntat av WSF, och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker. Det är för stort för att greppa, för mycket som händer och för svårt att hitta guldkornen. Idag gick hela dan åt att lokalisera var rättviserörelsens kändisgubbar Naom Chomsky och Eduardo Galeano skulle snacka. Efter att ha genomlevt två regnskurar på en trottoarkant, druckit en halv liter Guaraná och diggat till reggae fick vi veta att eventet var framflyttat till okänd dag, tid och plats. Tack tack.

Mycket på forumet är presentation av problem, en röst höjd för de svaga, men vad jag har förstått är det inte mycket som är konstruktivt eller som faktiskt levererar eller åtminstone diskuterar möjliga lösningar på hur den där "andra världen" ska kunna uppnås. Forumet är till för att knyta kontakter och stärka gräsrotsrörelser världen över, och just den grejen funkar nog bra. Men jag skulle vilja se mer debatt, mer krigande och mindre consensus. Troligtvis var det där sociala-rörelse-mötet med presidenterna igår precis en sån grej. Folket för direkt dialog med makten. DET tycker jag är intressant. Men hey, jag har egentligen sett på tok för lite av forumet för att uttala mig. Och då är jag ändå där en åtta timmar om dan.

Ai ai capitan!

Nu är klockan över två till och med. På måndag seglar jag och Emanuel mot Macapá där vi ska plocka upp catalanska Elisabet som tar en lite mer speedad båt dit nästa helg. Idag köpte jag en flytväst :)

Om allt känns bra i Macapá så seglar vi vidare mot Manaus, men då vill jag vara helt säker på att Emanuel vet vad han sysslar med och att inte riskerna överväger äventyret.

Vi har absolut INGEN aning om hur lång tid det kommer ta oss att segla uppströms ända till Manaus, som alltså ligger mitt i Amazonas, halvvägs till peruanska gränsen. Vi vet bara att de stora motordrivna passagerarbåtarna tar en 5 dagar (eller 7?) Vi lär behöva tre veckor och jag lär behöva scora ett billigt flyg söderöver från colombia eller nåt för att över huvud taget ha en chans att hinna författa färdigt den här boken. Fy bubblan för stressresa. Till hösten ska jag inte ha någon hembiljett. Nästa resa blir THE trip. Utan gränser.

Gonatt... ska försöka uppdatera innan jag seglar, men tid är inte direkt vad jag har gott om just nu. Efter den här hysteriveckan kommer det bli en jäkla kontrast att hänga på en båt en halv evighet.


Pingat pa intressant.se Läs även andra bloggares åsikter om World social forum, Belém, Brasilien, Amazonas

Drömdeleri

Nu har det alltså hänt igen. LIVET. Min hjärna är så fullproppad att jag går på rent adrenalin. Jag borde sova, men först detta: Idag korsade vi floden ut till en ö där vi träffade en massa andra couchsurfare, käkade lunch och tog en båttripp. Där råkade jag även på den här lilla duden (som inte alltid ser såhär skum ut):


En 21-årig fransman som korsat Atlanten alldeles allena med sin segelbåt. Fem sekunder efter hola sa jag HEY ska vi inte ta oss en tripp nerför (eller rättare sagt uppför) Amazonfloden? Glida ända bort till peruanska Iquitos kanske? Och han tänkte i noll sekunder och sa JA, let's do it. Han uppfyller as we speak sin livs dröm och det är så jäkla coolt, och ännu coolare är att han vill "dela drömmen med mig" som han så oerhört franskt uttryckte det. Men inte sliskfransk, bra fransk. Som en riktigt frasig baguette med getost och honungssås, för att inte vara specifik. Förhoppningsvis hänger även min favvocatalunska Elisabet (Elli:) med, men det är ännu inte säkert :(


Nu är jag just hemkommen från en härlig bar med starka fejkcaipirinhas och svängigt liveband. Där pratade jag med ungefär tolv superintressanta människor som är här för forumet och jag kan inte ens föreställa mig hur fullproppad med info, inspiration och fascination jag kommer vara när forumet är över. Crazyness säger jag er, crazyness! (ja det är ett ord)

Så imorrn är mina mission fyra: Flytta in till kusinen och flörta med hans mamma. Hitta universitetet och fixa min pressackreditering. Ro hem Lula-intervjun. Sen möta min framtida kapten Emanuel (nöjd nu pappa?:) och gå på jakt efter ett sjökort över Amazonas. Om åtta dagar kan det vara jag som hissar segel ute på världens mest vattenrika flod, och en av världens längsta (enligt wiki), över 7000 km lång. Var det del av PLANEN eller? ;)


Världen är ett fantastiskt coolt äventyr och jag kan ytterst tillfredsställt säga att jag är i ögat av varenda storm just nu, levandes det allra bästaste av liv, det på VÄG, eller som nu blir på FLOD.

Ps. Hännibänni, du är här hos mig:

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Belém, Brasilien, world social forum, Amazonas, couchsurfing

Majbrasa

Ibland och ganska ofta tänker jag att det hade varit fint att vara en person som inte sågar så himla mycket i sig själv. Det hade varit så jäkla mycket mer konstruktivt att vara någon som bara köttar på och bygger på höjden och som vet att upp upp upp är allt som gäller. Men jag, jag irrar omkring och letar efter den där första brädan och när jag väl hamrat ihop den med den andra så sågar jag upp hela skiten igen och börjar om, övertygad om att det nog inte var rätt träbit ändå. Varför måste jag alltid ifrågasätta mig själv och allt och jämt? Fatta vilket fint torn jag hade kunnat ha nu om jag bara hade varit lite mindre splittrad och lite mer säker. Men men, kanske finns det nån slags charm med en hög med flisor oxå... vissa kanske till och med skulle tillskriva det konstnärligt värde. Jag önskar bara att jag, som upphovskvinna till detta fantastiska konstverk, liiiiite oftare hade en susning om vad egentligen det är jag skapar.

Life in plastic

Just nu polar jag med nio barbies. Vi brukar mest sitta tillsammans i de rosa solstolarna och titta på ett foto av Ken som har svart snedlugg och rödorange skjorta. Personligen tycker jag inte att rött är en idealiskt kombination med barbierosa, menmen, grabben kanske har personlighet nog att överglänsa modemissen. Jag vet inte, det här är ju ingen modeblogg... direkt.

Här är några till kompisar. Typ 18 stycken. Tyvärr har de inte facebook så de fyller inte direkt någon vettig vänfunktion. Sen är de lite för små för att snacka killar med. Förutom kossan uppe i mitten. Hon har varit runt en del.

Ja, fortsätt följ min blogg! Imorrn kommer fler spännande uppdateringar om intressanta saker.

Första dan i Belém

Dani, Lara, Danis mamma, couchsurfer-Nico

och min catalunska boliviavän Elisabet

Lara posar vid floden

Dani i botaniska trädgården

Ordbajseri

Idag har jag försökt undvika att bli hemlös. Det gick sådär. Kontaktade alla jag kunde komma på, inklusive två tjejer jag träffade på planet hit och fick napp på en kusin av något slag. Men hans morsa krävde 25 reais/dag och jag vill fan inte bo i en sniken familj. Så, Dani förbarmar sig över mig tills på måndag även om hon då kommer ha tre couchsurfare i en lägenhet som egentligen bara rymmer henne och hennes sexåriga dotter. Helt fantastisk denna kvinna, HELT fantastisk! Hon är 34 år, läkare på intensivavdelningen, jobbar 60-70 timmar i veckan, snackar en massa språk och funderar på att sadla om till ambassadör. VARIFRÅN kommer energin?? Plus att hon är engagerad i couchsurfing och forumet, samt uppfostrar världens sötaste dotter mitt i allt, jag förstår inte!

Oj, nu msn:ar den där kusinen att han snackat med sin morsa och att de inte kommer ta betalt nu när de satt sig in i vad couchsurfing innebär. haha.. och mamman är tydligen rädd för folk från andra länder. Det här kan bli en mycket intressant boendesituation :)

Nu jobbar Dani natt och imorrn bitti ska vi åka ut till en ö och hänga på en strand. Jag undrade när hon tänkte sova, men det var inget viktigt tydligen. Jag vet inte om det är enorm vilja eller hemlighetsknarkeri.

Ännu en fet grej är att Dani har en vän som jobbar i Lulas parti och som har bjudit in henne (läs mig!) till ett toppmöte på fredag med alla (?) latinamerikas presidenter! Shit pomfritt grabbar! nu ska jag få lägga vantar, eller i alla fall ögon, på gubbar som Chávez, Morales, Correa och så Lula då. I am stoked! Och på måndag ringer jag den där morsan om Lula-intervjun. Problemet är att jag inte har den blekaste om vad jag ska fråga. Förhoppningsvis blir det i slutet av forumet när jag har lite mer koll. Troligtvis blir det jävligt generellt och totalt okritiskt, som den pålästa journalist jag är ;) Tips mottages som vanligt med öppna varma armar.

Jag ber om ursäkt för blablablabla, men mina bihålor värker ända upp i ögongloben och jag kan inte koncentrera mig på skönförfatteri. Sabbatslivsboken ligger på is under forumet och arbetet återupptas när jag skrivit mina rep som helt enkelt SKA publiceras. Nu jävlar, nu jävlar...

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Belém, Brasilien, world social forum, couchsurfing

o-FRI-tid?

Jag sitter i ett rosa prinsessrum och försöker fylla i info om mig själv på jobbsökarsajten Monster. Det är INTE lätt. Intressen och fritid. Min FRI-TID, min FRIA tid... Den där uppdelningen har ju obviously inte riktigt funkat för mig, därav upprättandet av sabbatsliv. All min tid är fri tid, min att fylla med precis det jag vill ha här i livet, men okej... i Malmö dansade jag ju salsa två pyttetimmar i veckan. Så jag skrev salsa. Sen tänkte jag skriva resa, men resa är fan i heller mitt fritidsintresse, det är ju mitt liv. Bummer.

Under medlemsskap i organisationer och föreningar skrev jag couchsurfing ;) Utmärkelser och priser... mina simmärken? .... Höjdpunkter i karriären... eeh.. efter forumet kanske jag har en. Höjdpunkt alltså, inte karriär. "Career is a 20th century invention" sa Alexander Supertramp. Word my friend, word. Plus att en sån där karriär måste man jobba en hel massa för att skaffa och var finns då tiden till att lära känna hela världen och alla språken och alla människorna? Sen när jag lärt känna ALLT, vill jag hitta ett VIKTIGT jobb.. och förändra världen. Världsförändringen börjar här, på world social forum, med över 100 000 aktivister och presidenter som Lula som dissar det elitistiska ekonomiska forumet för att hänga i Belém. Det är att säga något. Stick it to the man! "For the first time, elected leaders in Latin America have realized that alone we are weak and united we are strong", sa Lula efter mötet med Chávez för ett par dar sen. Yes man, det börjar här. Och därför är det fett att jag är just HÄR :)

Nu ska jag mecka personligt brev och försöka att inte låta som den flummiga vagabonda jag är.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Belém, Brasilien, World social forum

It's alive!

YEYYY min dator ar inte dod! Det var bara batteriet som var urladdat och fyra olika kontaktuttag som inte funkade. Ytterst gladjande indeed. Mindre gladjande ar att jag fortfarande febrar och att det regnar vattenfall utanfor hostelet. Vagarna ar floder och jag hoppas med hela mitt hjarta att det gar att ta sig till flygplatsen imorrn. I allra nordostligaste Brasil vantar en mama som heter Dani, som trots att jag anlander efter midnatt kommer och hamtar mig pa Belems flygplats. What a doll what a doll. Nu mer vatten och mer sova.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Belem, Brasilien, wordl social forum, couchsurfing

You win some you loose some

Okej, sa hande det som inte skulle handa. Nej, det handlar inte om brutala overfall och scarred for life, sa jag grater inte, men anda, min fina fina fina macbook air ar DOD. Totalt livlos, vill inte ga igang, forblir svart och fucked. Troligtvis varmeslag. Det suger eftersom jag inte hade den senaste bokversionen backupad. Sa, jag har troligtvis forlorat tva kapitel som jag maste skriva om. Men vafan... pavag fran wifi-cafet gick jag forbi en kille utslagen vid sidan av vagen och tankte att atleast thats not me. Distans ar bra. Sa, imorrn blir det datordoktorn och forhoppningsvis forlorar jag inte informationen, om de nu alls far igang den. Tumhallning efterlyses!

Igarkvall brot en sugig forkylning ut sa nu febrar jag i extremhettan. HUUUJA, det ar SA fruktansvart varmt att det ar psyko, och Belem kommer vara annu varre. Det har hostalet ar crazy, och jag har roligt. Varenda gast ar en character vilket baddar for harliga om an mycket ytliga sociala studier. Hehe.. men ja, jag berattar mer om dem nan annan dag, om inte har sa i BOKEN, som jag ska backupa VARJE dag fran och med nu.

Igar fick jag numret till den dar mamman som jobbar med Lula. Presidentintervjun kan alltsa bli av och det ar ju helt knas! Jag vet nagon som maste researcha... Har ni tips sa skriv skriv skriv!

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, Belem, world social forum

Best of...

ar era pepp comments till "Inte best of". Det uppskattas SAHAR mycket. De blodiga ronderna mot prestationsangesten lar aldrig ta slut, men jag hoppas att jag liksom gamlingRocky i sista filmen visar mig stryktalig aven om jag inte kan vinna. "It's not about how hard you hit. It's about how hard you can get hit, and still be able to move forward". Aaah profund livscoachning nar man behover den som mest :D

Solen sipprar genom dismolnen, playan fylls pa av gula parasoller och jag ska just till att packa vaskan. Nu flyttar jag in till natt konstigt lagenhetshostel som drivs av en brasse och en amerikan. Frukost ingar i priset, forutom nar grabbsen ar for bakfulla for att vakna i tid. Jag lar inte komma bort fran caipirinhas i forsta taget. Hur och var ska jag fa ro att skriva??? DET ar vad jag undrar.

Idag vaknade jag med en tanke om framtiden. Kanske skulle jag ta och atervanda till Bolivia. Ta flyget tillbaka till Rio 5 feb, skita i allt vad carnaval heter for jag bryr mig verkligen inte om syppe o fest. Aka tillbaka till det grona beautylandet dar det finns internetcafe i varje horn, 5-kronorsmat pa gatan, spansktalande manniskor (well de flesta iaf) och just nu med en pagaende politisk omdaning i landet. I slutet av januari lagger folket sina roster for eller emot den nya konstitutionen och allt tyder pa att Morales JA-sagare kommer vara i majoritet. Jag vill tillbaka och kolla laget.

Dessutom ar jag sugen pa att gora den har "manskliga zoo"-reportageserien. Egentligen hade jag kunnat borja har i Rio med favela-safari. Sen gruvorna i Potosi och San Pedro prison. Vid Titicacasjon pa den peruanska sidan har jag hort att o-borna star pa stranden och vinkar och sjunger for turisterna nar de kommer in med baten. Det vrider sig i magen over hur manniskor tvingas salja sin kultur och sin exotism for att overleva ekonomiskt. Men visst, kanske lider de inte av det, det ar ju bra business. Turister alskar (och forvantar sig) att bli bemotta med oppna armar. Men fy, det ar sa mycket som ar smutsigt. Pa isla del sol i Titicaca satt jag vid bordet bredvid ett gang backpackergrabbar varav den ena forsokte pruta ner priset pa maten och olen. Hans motstandare var en liten indiankvinna som forlaget stod och vred sina hander och inte visste vad hon skulle saga. Lagsasong pa on, okej, battre lite pengar an inga.
Prutarens nyvunna kompisar var makta imponerade nar han lyckades fa ner priset till nastan halften och ryggdunkande utbyttes. Om jag hade varit en rollfigur i en actionrulle (eller bara haft lite mer karaktar) hade jag gatt over till deras bord, glott lite evil pa dem och sagt: soooo can't afford the food huh? Sen skulle jag kickat deras ass.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, Bolivia, turism

Mjuk och overmogen

For tio minuter sen dissade jag couchsurfingferre for hemmahang. Jag vet inte om jag ska kanna mig trakig eller gammal. Kanske badeock. MEN, jag ar inte pa humor och kanske ar det da moget av mig att stanna hemma. Moget ar ocksa ett javligt trakigt ord att associera till sig sjalv. Bla.

Trotthet. Har vandrat gatorna heeeeela dan tillsammans med en tysk couchsurfare vid namn Justus. Justus som bott ett ar i portugal larde mig att "frango" betyder "pollo" (som betyder kyckling), varpa jag at mycket god kyckling. Sen delade vi en bira och irrade oss bort till flygplatsen som ligger idealiskt placerad precis vid centrum, med havsutsikt och allt. Varfor?? Innan dess hann vi hoppa pa en "sparvagn" i farten och klamra oss fast pa utsidan halva vagen upp till Jesus. Gratis! yey! Vandrade omkring i det backiga bohemomradet Santa Theresa dar vi hittade ett slott i gotisk design. Justus larde mig att arkitektur a la gotisk stil innebar langsmala spetsiga byggnader med langsmala spetsiga fonster, for att komma sa nara Gud som mojligt. Dar ser man! Men dagens stora upptackt ar att avocadomilkshake ar gott.

Val hemma slangde Antonio ihop lite jammig pasta som han alltid lyckas koka i perfekt aldente style. Jag ar imponerad! Och nu ar han alltsa pa festen som jag inte orkade ga pa. Det var en vecka sen Antonio hade karlek sist och har darfor varnat for att han kan komma hem i sallskap av en brutta. Jag har blivit tillsagt att skriva en skylt med "Jag sover bara pa soffan" och lagga over mig. Ooh I loooove Antonio, han ar sa javla rolig, och hade vi inte haft den halvhoga sprakbarriaren mellan oss hade vi nog kunnat bli riktigt bra polers.

Ah grattis, annu ett fantastiskt ointressant inlagg :) Darfor kan jag lika garna klistra in ett mail som lillebror bjorn skickade idag och som jag tydligen skickade till honom nar jag gick i nian. Det ar harligt att se hur MOGEN jag var redan i spad alder, och hur mycket kunskap om islam jag besatt. Intressant ar aven att jag och min kare bror bodde under samma tak vid tiden for mailskrivandet. Allt pekar pa att detta ar vaggan till mitt nutida internetberoende.

Hur är det med min lille bror med rådjursögonen? Om jag hade haft rådjursögon så skulle jag ge dem till dig. Du hade kunnat ha de runt halsen. Brudarna hade legat i drivor runt dig och du hade kanske snubblat och mosat ögonen. Då hade det varit lite sorgligt en liten stund. Sedan hade du gått till ögonläkaren och fixat skiten.

Idag har vi genrepat vår sugarcabarée. Den är sämre än henke när han ska bugga. Fast den är bitvis asrolig. Till exempel när john är björne. Det är så jääävla bra!! Pontare Stefan skrattar på sig hela tiden och pajar allt, men det ska nog gå bra på fredag.

Just nu är du på Backen och fular dig. Åker kanske en våt och äcklig karusell och spyr upp hamburgaren som du just satt i dig. Sedan kommer f med sin elstol och kör över dina fingrar när du skulle knyta skorna. Då kastar du en pinne i huvudet på honom och han kör ut för ett stup. Ja, i alla fall.

I kväll ska jag ha roligt och du ska gå till gården och ha alla datorerna för dig själv. För det kommer inte vara några stora farliga nior här. Du kan röja skorna av dig själv!! Är inte detta asfantastiskt?!!!
Du har inte sagt tack min älskade stora tjocka storasyster för den fina slemsnygga hatten som jag köpte till dig. Du borde ta fram bönemattan, vända dig mot väster och be för min skull. Du är skyldig mig så mycket. Nej jag skoja bara.
Nu ska jag inte skriva mer i detta cp-mail. Men ha det så roligt på backen och vinn en stor nasse.
många rådjurskramar från syster dyster

pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, couchsurfing

Inte best of

Igar fick jag ater igen fraga mig nar fan jag ska fatta att de flesta killar inte ar ett skvatt intresserade av att hanga med mig om de inte far sex. FAR sex forresten, det later som nagot jag givmilt och uppoffrande skanker bort till hogstbjudande. Ett neggouttryck precis som att FORLORA oskulden, handJOB, blowJOB och SATTA PA. (ni kan sakert komma pa tusen till). Ja, tva dar efter "snacket" fanns ingen lifeguard att leka med langre och det ar ju komiskt att jag fortfarande blir forvanad.

Idag har jag hangt med Cynthia fran Argentina, tva andra argentinska dudes, en engelska och en portugisiska. Sjalvklart ville de ga till stranden. Precis nar det rodflammiga borjat lagga sig pa framsidan lyckades jag branna upp baksidan, och det eftermiddag och solskydd till trots. Stranden ar helt enkelt inte my place.

Rio har latt inte varit den basta delen av resan. Jag kanner mig sarbar utan spraket, ensam utan soulmate och med standigt arbetande couchsurfinghosts, tillfalligt uppgiven nar det galler frilansandet och tvivlande pa vad fan jag skriver den har boken for. Det ar som att oppna pandoras neggobox och tvingas svalja allt skit pa samma gang. Ibland vet jag verkligen inte vad jag haller pa med.

Men, nu blaser nya vindar. Imorrn aker Antonios italienska chef hem igen vilket ska firas med middag och ferre. Han har jobbat 12 timmar om dan senaste veckan. Sen pa lordag flyttar jag in i en lagenhet/hostal som kostar 15 reais/natt (typ 45 spann) vilket ar halva priset jamfort med de billigaste alternativen. Kanner att jag behover lite luft... couchsurfing ar bara kul nar man i lugn och ro kan valja ut en manniska man verkligen vill lara kanna, inte om man bara ar despo efter tak over huvudet.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, couchsurfing

Blå tå

Hmm ja, en lugn kväll med skriverier i AC:n på 26:e våningen hände ju INTE. Precis när jag lagat färdigt min smarriga pasta med tomatsås knackade en argentinska vid namn Cynthia på dörren. Hon skulle hämta sin rygga, så jag bjussade på pasta och hon visade sig vara världens härligaste människa så då var jag ju tvungen att hänga lite med henne.

Couchsurfing hade organiserat en hej-då-fest för tre argentinska killar så det blev en natt av caipirinhas och intensivt parerande av raggningsförsök. Det är åtminstone lättare på spanska än på portañol, men jag är ändå TRÖTT. Trött på killar, trött på ragg, trött på portugisiska, trött på brasilien, trött på sömnbrist och trött på min surrande hjärna. Jag önskar mig tillbaka till kärleksbubblan i Coroico eller Samaipata, till lugnet, till sysslolösheten, till enformigheten, till det enkla och tillfredsställelsen i att connecta med någon, hjärna till hjärna, hjärta till hjärta. Här speedar livet fram på en sandig motorväg och jag hissnar, njuter, mår illa och kulturkrockar mig blodig med Rios solbrända kroppar. Ge mig en lugn liten stig, porfa, där jag kan gå barfota utan att trampas på tårna.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, kulturkrock, caipirinha

NEJ

Hej och Nej från helsingborgs dagblad angående rep från world social forum. Too fucking bad. Jag tycker att helsingborgarna är värda att läsa om världens största diskussionsforum för en rättvisare värld. Men, jag antar att rättvisefrågorna inte är sveriges tidningars prio 1. Vilket suger. VAD, säg mig VAD kan vara viktigare?

Så jag ringde till ordfront istället vilka var mycket mer positiva. Där kan jag troligtvis sälja in något med klar vinkel och ska höra av mig när jag landat i Belem och fått koll på saker o ting. Det är ett sådant bemötande man vill ha, någon som säger JA, om du gör något bra så är det klart vi vill ha det. Inte NEJ, vi skiter i hur bra det är, vi vill ändå inte ha det. Trötta mig.

Istället för att låta mig nedslås har jag slängt iväg ett lär-mig-allt-du-kan-mail till den Rio-baserade korren Henrik Jönsson och hoppas på att han vill ge mig lite goa tips om hur man klirrar det här ack så hårda frilanslivet. Tills dess tänker jag stänga in mig på 26:e våningen med airconen på full fräs och producera lite TEXT till den där BOKEN som långsamt långsamt tar form. Det är så himla roligt, men så himla svårt, men det går, och den kommer bli klar, och den kommer bli BRA.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om World social forum, Belem, helsingborgs dagblad, ordfront, frilans

Helt oskyldig

må 12/1
Hur många gånger ska jag behöva skriva SVETT i den här bloggen? Det är VARMT här på 26:e våningen, och då är det ändå kväll. SVETT! SVETT! Min aloevera klibbar under klänningen (ja ni hör, det är så varmt att jag tvingas bära flickkläder!) och min mage febrar efter en ganska rejält misslyckad solbränna.

Igår bytte jag host från Ian till Antonio, en 29-årig Napoli-man, tillfälligt landsförvisad till Rio av sitt konsultjobb. Som plåster på uppryckta-rötter-såren betalar företaget en lyrrig våning i ett hotellkomplex vilket innebär städerska, receptionist och magnifik strandutsikt på köpet.


Jag satt och väntade i lobbyn när Antonio kom springande i badshorts och brasseflaggsarong virad runt axlarna. Någon hade snott hans cykel. Stor och skallig som han är fick jag instinktivt kalla fötter och tänkte på potentiellt våld och bråd död. Han smackade dit en fantastiskt svettig kindpuss och jag bestämde mig för att inte vara fördomsfull mot stora skalliga män från Napoli. Det gjorde jag rätt i. Trots att vi har en halvhög språkbarriär att beklättra klarar vi det ändå rätt bra med en spännande blandning av italienska, spanska, potugisiska och engelska. Efter ungefär en halv minut av formaliteter kastade Antonio av sig seriösa masken och gick loss som den galna man han är. Han körde igång gravallvarlig ironi på alla språk han kunde, vilket vi som lärt oss ett andra eller tredje språk vet är det SISTA man lyckas fatta sig på. Men han gav mig några goda garv, sen tog han sig en dusch och började glida omkring i badrock. Satte på brasiliansk funk, vilket inte är vanlig funk, utan en dekadent skaka-rumpa-musik med hypervulgära texter. Där stod han sen framför högtalaren och shejkade ass. Jag tittade på och tänkte att det här är ju galet varpå jag svepte ölen i en enda bedövande klunk.

Efter lite pasta-pesto (självklart!) hookade vi up med två italienska bruttor och drog för att kolla in solnedgången från klipporna:

Sen klappade vi takt till lite fin capoeira:



Kolla in småkidsen:

Och sen tog vi taxi runt bukten så att jag fick se Kristusstatyn framifrån istället för bara bakdelen och anlände till det enooooormt populära utestället Casa Rosa. Olala! Kön ringlade längs hela husväggen men vi hoppade in i främre änden. Alla små dansgolv och den större pation där ett liveband precis avslutade sin spelning var smockade med folk och jag hann bli ordentligt trött på att tvångsgnuggas med uppvaktande/antastande pojkar. Men, sen bestämde jag mig för att pimpla caipirinha istället för att bli sur och började ganska snart enjoya stället. Minglade runt med en stor majoritet italienare, varav en kunde spanska och en engelska, yey! Hookade så småningom med en fin brassepåg, Leo, som italienska Joana kallade för sin "hermano" (bror), vilket avsevärt höjde hans potential som icke-svin. Vi "kommunicerade" på halvtaskig portañol (portugis-spanska) och utbytte lite oskyldiga hand-på-axel och blinkblink huvudet på sned. Lätt caipirinhans fel. Sen bestämde vi dejt dan därpå. Lätt caipirinhans fel. Så vi gick till stranden och jag brände mig. Lätt caipirinhans fel. Sen började han killa mig i håret. För helvete, jäkla caipirinha! Jag kan inte säga nej till hårkill, det går bara inte.

Stranden var SVETT. Jag var mest under parasoll men lyckades ändå fixa fin rödflammig ton fläckvis över framsidan av kroppen. Och så lyckades jag nästan dö (!) också när jag missade att dyka i tid under en bamsingvåg. Jag kommer aldrig i livet bada själv i det här havet. Vågorna är crazy och bryter alldeles intill strandkanten så man måste ha koll på när man kan gå i och när man kan gå upp för att inte riskera att bli omkringkastad, neddragen eller utspolad. Som tur är är Leo badvakt :)

Leo lifeguard

Leo, ja... på kvällen fräste vi iväg på hans crossmoppe längs den svarta stranden. Mina ögonfransar dansade i fartvinden och månen var som en gräddig brieost över horistonten. Så jävla vackert. Efter lite drink och snack vid lagunen fick jag ligga som jag bäddat, och den bäddade sängen var inte min. Blev inbjuden till en natt av SOVA och hårkill, och om jag ville mer skulle inte han vara den som var den. Jag fick öva på "snacket" på portañol, vilket var intressant. Skyllde på annan pojke i hjärtat, vilket inte alls har med saken att göra. Hundögon till trots sover jag i min egen "säng" inatt, som jag just nu håller på att blåsa upp med världens långsammaste tramppump. Nu ska jag gå och smeta mer aloevera och sen sussa i mitt SVETT.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Brazil, Rio de Janeiro, capoeira, couchsurfing

Slagborr i fodelsedagspresent?

SVETTIGT det sager jag er! Solen branner stora sotiga hal i persiennerna (i min fantasi) och jag vaknade klibbigare an en messmorsmacka. For trott for att stracka ner benet fran overvaningssangen och trycka igang flakten med stortan lag jag kvar i mitt eget sunk. Torstig, kanske lite lite bakfull efter birpimplande och cashasa-shottande -------->

Igar gick jag pa jakt efter en couchsurfare vid namn Devin. Jag hittade honom i en soffa, med isbandage runt knat och en halvmexikansk flickas armar runt halsen. Devin ar amerikan, akrobat, aktivist, engelskalarare, dansare, resenar och snackar javligt bra portugisiska efter bara fyra manader i Rio. Men han pastar att vagen fran spanskan ar en highway rakt upp i den brasilianska sprakhimmeln. Jag vet dock inte om jag tror honom.

Vid datorn satt en girlie med blodrod klanning och sjalvlysande tander, forst tyst, sen som en smattrande kulspruta av vitsigheter och svart humor. Ex-mormon, bi, dotter till en plastikgirurg, foredetta tjock med tandstallning, nu 8 kilo smalare, solbrand och het som smet. Eller ja, hetare an innan iaf. Rio tog hennes bikinioskuld; tjocka tjejer visar inte fettet i USA.
Aven hon ar engelskalarare, vid min ankomst skrivandes syrliga/elaka utvarderingar av sina snobbiga elever. Halvmexikanskan var hennes friend from home pa besok over nyar. Langst ut pa soffkanten satt en tystlaten dude (aven han amerikan) som jag sedan fick veta var den roda klanningens ex sen en vecka tillbaka, fast besluten att "kampa for henne", vilket hon uppfattade som stalking.

Dar damp jag alltsa ner, mitt i en amerikansk ormgrop av interna skamt, invecklade relationer och speedade fyndigheter varav 98 procent inte inbjod en outsider till kommentar. Men trevliga alltsa, don't get me wrong, men en san dar grupp man maste penetrera med slagborr och cementklot for att over huvud taget ha en chans. Jag ar ganska ointresserad av den sortens kamp. Tankte pa vart fantastiska kollektiv Mecca i Malmo dar invanarna och den narmsta klicken ar helt totalt grymma pa att fa folk att kanna sig valkomna. Darav pilgrimsfard och varldens basta fester :)

Yes, sen drack vi alltsa bir och cashasa och gick ut o kakade. Kom hem runt 1 och hittade ett par tjejflipflops i hallen. Jag tror att min kara host got lucky last night. Yey! Imorrn flyttar jag ut och in till en annan dude, en emigrerad italienare. For att scora lite backup har jag postat en I WANT YOU-to be my friend pa Rios couchsurfingforum, sa nu vantar jag pa svar och nya kompisar.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brazil, couchsurfing

KABOOOM!

Har just last igenom lite gamla resdagboksinlagg fran Valpo och tjena macarena vad jag inte kanner igen hjarnan bakom orden. Vagarna har alltsa lyckats igen. Med varkar och ryggmargsbedovning, svett, kryst och lite sugpropp har jag aterfotts till den gigantiska varld jag hor hemma i. Valpoinlaggen fullkomligen stinker av angest och nervknip, av kamp bara for att dra djupa andetag utan att bli yr. Vem var jag???? Tva ar i svea, du tog fan nastan kol pa mej! Jag kanner inte det dar darriga asplovet till manniska och hade nastan glomt hur ogonen irrade runt i tranga tunnlar utan att se det dar livsviktiga ljuset i slutet. HOPPET. TRON pa vackrigheten, pa den stora coola varlden.

Oooolalalalalaaaaaa vad jag kristallande klart nu ser vad mycket som forandrats efter snart tre manader on the road. Nu star jag har och synar de uppsprangda halen i det som var min fortliknande tegelstenshjarna. KABOOM! there goes gravity! Nu simmar tankarna omkring som viktlosa astronauter i all rymd som vagarna oppnat upp. Och det ar ju FANTASTISKT! Det ar ju for fan nirvanaorgasm genom hela systemet!

Jag ar knappt halvvags till svea, filar pa CV till sommarjobb pa sydsvenskan. Om fem manader ar jag dar igen, i Malmo, pa mollan med hannibanni, med lesbisk sushi, getostbaguette o bir (vafan gor vi inge annat an ater o dricker???? ;) Lador packas upp i Mecca, jag kokar te, cyklar genom stan, pratar svenska, borjar jobba och sitter sen dar i slutet av juli, med ett adrenalinstinnt finger pa musknappen och klickar KOP. Dejavu och sen fler KABOOMS.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Resa, Nirvana, Malmö, Möllan

Jag inne, Rio ute

Sitter har i lagenheten och vantar pa Ian... hungrig och sugen pa all you can eat sushi :) Vaknade upp till det vackraste av vader, men valde datorn framfor svettiga playan. Har just spendat hela dan har framfor skarmen, och jag kan fan inte komma ihag vad jag gjort. Skypat, meckat CV, fixat CSN, skrivit till couchsurfare, forsokt organisera boende i Belem, kakat pastasallad, last bloggar, last om Gaza pa open democracy, mailat, facebookat, msn:at och letat magasin som kan tankas intressera sig for rep fran forumet... och sakert tio saker till... men anda, var fan tog dagen vagen?

Imorrn ska jag ta mig ut harifran... vandra gatorna, spatsera bort till copacabana, kolla in Ians hostel... och sa ringa mina hope to be uppdragsgivare. Huja!

Jag tror jag drar mig en aning for att ga ut o mingla. (Det ar alltsa inte bara pur lathet) Det ar fan sa mycket jobbigare att resa utan spraket. Igar forsokte jag bestalla mat pa ett sunkhak har intill och det gick ju SADAR, inte mer. Jag snackade langsam spanska och grabbsen bakom disken fattade halften, och de snackade langsam portugisiska och jag fattade typ nada ;) Det slutade med att alla parter bara ryckte pa axlarna och skrattade at varandra. Sen fick jag nan acklig kottbit med bruna bonor. Jam! inte.

Sen kom Ian hem och vi gick pa solnedgangstur pa stranden. Satan i gatan vad mycket valtranade manniskor som splurgar playorna har! Helt otroooooooooligt. Efter att ha sorplat kokosnotsmjolk med sugror och kollat in volley-soccer eller vad det heter gick vi hem o lagade pastasallad, drack rott o tande ljus. Det var ju for bovlen nastan romantiskt... shoooshooo.. intuitionen blinkar roda lampan. "Snacket" kan bli nodvandigt. Men grabben ar ju en doll, sot som smor.

Ian

Posing, som den turre jag ar

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, world social forum

Den långa långa resan...

Rio har vaknat i ett äggulegult solskensbad och skuggar parkettgolvet randigt genom persiennerna. De danska systrarna börjar vakna till liv i bäddsoffan. Kisar fram under svarta ögonkydd och sparkar ut sina gyllene copacabanaben mellan lakanen. Idag drar de söderut mot Ilha Grande vilket är lite synd eftersom de är sjukt trevliga.

Min couchsurfing host Ian snusar fortfarande tyst i sin ände av korridoren. Annu en klockren surfträff. Han är varm varm varm som den eldigaste majbrasa med ett stort leende och fantastiska spontana gapskratt. Jag diggar med hela hjärtat. När han pallrat sig upp drar han iväg till sitt renoveringsobjekt som innan carnavalen i februari ska stå klart som "hostel cabana copa", smack på playan, eller i alla fall bra nära.

Nu är jag alltså här, i självaste Guds stad. Hur fan gick det till? ;)

Lucas och jag hånglade hej då på Santa Cruz terminal innan jag slets med människoströmmen ut till bussen. En last kiss goodbye som aldrig ville bli den sista. Men sen blev det det, och mina läppar revs från hans som ett gammalt plåster och gjorde inte mer ont än så. Det finns liksom inte tid att vältra sig i förlustsmärtor när en hel ny värld kräver ens uppmärksamhet. Och skoja papegoja att den här brassetrippen fick upp mig på tåspetsarna.

Lucas and me

Santa Cruz - Quijarro (19 h) - Campo Grande (7 h)

.

Bredvid på skumpbussen satt Luis, med goda 40 år och pösmage. Han köpte kex till mig och ville att jag skulle stanna i Quijarro och käka fisksoppa med honom. Jag sa tyvärr och skyllde på tid och pengar. Utanför bussfönstret sträckte vildvuxen natur ut sig i all evighet och de fåtal människoliven färdades på vår spruckna väg eller trehundra meter bort på tågrälsen. Resten var just bara grönt och föralltid.

Runt midnatt vaknade jag av hojtande mansröster som tvingade bussen till tvärstopp. Punka, in da middle of nowhere. Alla ut och männen djupt involverade i denna machoaktivitet som är däckbyte. Jag vandrade iväg under bolivias natthimmel med stjärnor som ströbröd på den svarta kakformen. Runt kröken passerade jag en tjock tant som försökte sig på att kissa stående. Hon var för tung för att huka sig så den lika knubbiga äkta mannen fick stötta upp henne under de bulliga armarna. That is lööööv, tänkte jag och squatade en egen gyllene dusch en bit bort.

Däckbytet tog sin lilla tid. En svettig grabb spände alla sina seniga små muskler och la hela sin vikt bakom bultskruvandet. Framför mig lutade sig det knubbiga paret mot varandra, skyddade i varandras famnar från kyla och all världens obehagligheter. För bara några timmar sen var jag som dem, med Lucas som mjukaste krockkudden, alltid redo att dra upp blixtlåset till vår vacuumbubbla. Nu stod jag istället ensam i svarta natten, mitt i ingenstans med huvan över fetthåret och bara mina egna armar som sköld mot världen. En sekunds saknad, men sen lättnad. Jag kände mig som jag igen, fri och stark, ensam och gränslös.

Nästa kisspaus jagade skällande hundar ut mig i en lerpöl och mina guldskor blev svarta av dy. Jag längtade efter Rio och tvättmaskin.

Nästa gång jag vaknade brände solen från en molnfri himmel och klockan var tidig morgon. Bussen stod still. De seniga små musklerna hade inte skruvat åt bultarna tillräckligt hårt och en efter en hade de poppat ut under natten. Utan reserver satt vi strandade vid vägkanten två timmar fran Quijarro. Utan mat, utan vatten, (utan snus!) försmäktar vi på denna öööö, som pippi skulle sagt. Men vi hann knappt försmäkta:

Efter ett par timmars skump och vind och stekande morgonsol bak på flaket av en lastbil nådde vi änteligen Quijarro.

Korsade gränsen till fots med några trevliga brassar...

Luana and me

...tog taxi till gränsstaden Corumba bara för att upptäcka att imigrationen hade tre timmars lunchstängt. Tack tack tack, tänkte jag som ville hinna fram till Campo Grande innan mörkret. Problem nummer två var att jag var pengalös, vilket nog är ungefär hundrade gången jag lyckas med detta konststycke vid gränskorsning. Jag lär mig aldrig aldrig aldrig. Efter att ha panikväxlat mina emergency-dollars och hundra bolivianos hade jag exakt tillräckligt till bussen, men inte ett öre till mat. Hungrig som en idiot beslöt jag att ta upp sökandet efter en bankomat. Medan brassarna passade mina väskor flög jag fram bak på en taximoppe i vild jakt på en ATM som ville ha med mitt svenska VISA att göra, hela tiden tänkandes att ju längre vi åkte ju dyrare blev det och om jag inte fixade ut pengar skulle jag inte längre ha råd till bussen. Med tom mage var jag på randen till gråt minst tre gånger, sen funkade bankomathelvetet och jag hade pengar till både lunch och biljett. Alegria! :)

Efter ytterligare sju busstimmar anlände jag i Campo Grande, checkade in på ett youth hostal på andra sidan vägen med trevliga brassekillar som pratade engelska och visste allt om allt. Fuck vad mycket svårare det är att resa utan att kunna språket! Huja.

Klirrade en 24-timmars biljett till Rio via Sao Paolo för en smärre förmögenhet (drygt 600 spänn), duschade bort svetten i en kall dusch i ett badrum som läckte från vägg och tak och sov sen en alltför kort natt.

Campo Grande - Sao Paulo - Rio de Janeiro (24 h)

På bussen till Rio hamnade jag bredvid Felipe, en 28-årig musiker/filmmakare/skådespelare/bokskrivare/mode-musik-skribent, även kallad brasiliens Woody Allen av sina vänner. Han är nog lätt den mest excentriske man jag någonsin träffat. I tolv timmar lyssnade jag till hans liv... jag minns drygt två procent. Han ser ut som en klassisk nörd, med böjd rygg, glasögon och näsborreskratt. "Det finns Brad Pitt och så finns det jag" nasalskrattade han förnöjt och berättade att han ska spela huvudrollen i en film där han ska vara den snygge killen i amazonasdjungeln och sju snygga kvinnor vill ha honom. En av de ska spelas av hans italienska exflickvän, som fick honom att tappa håret av stress. På två månader har håret vuxit tillbaka och nu exprimenterar han med en John Lennon-look med skägg och runda brillor. Den svart-och rosarandiga tröjan passade sådär in. Efter några timmar av hans snack och mina uppmuntrande "aaah... mmmm... okey" sa han "I will miss you elli" och jag fick trycka tillbaka skrattet ner i halsen.

Men en ytterst snäll man denna Felipe. Han bjussade på lunch och lärde mig säga mjölk (leite) och juice (suco) på portugisiska, men framförallt har han halvt klirrat en intervju åt mig med självaste Lula. Hans mamma är nämligen politiker och träffar senhor presidente varje dag och hux flux ringde han till mor sin och sa att han hade en europeisk vän som skriver en ytterst intressant bok (eehmm!) och skulle vilja ha en intervju med Lula på forumet. Jo men det ska nog gå och fixa, sa mamsen och jag började tänka på vad mer än "juice" och "mjölk" jag skulle vilja kommunicera med denna icke engelsktalande president. Det blir definitivt intensivplugg portugisiska mina två veckor i Rio :)

Jag somnade och slog upp ögonen rakt i nyllet på en polisman. Sömnig och förvirrad och utan att fatta ett ord av vad de sa genomsökte de våra väskor och gav sig sedan på bagageutrymmet, bankandes i golv och väggar. "Vad tror de egentligen att de kommer hitta?", sa jag till Felipe för att fem minuter senare se de släpa ut sex avlånga gröna metallådor ur bussen. De bankade upp låset på kortänden och ut trillade små bruna fyrkantiga paket. Alla passagerarna var klistrade vid fönstrena och sa "ååååh- och aaaaah, det kan inte vara sant!". Poliserna ryggdunkade varandra, fett nöjda över tillslaget och jag och Felipe gav oss ut för att fota spektaklet.

Marijuanan var föräldralös och ingen på bussen åkte dit. Sen glömde jag att titta efter någon misstänkt förmyndare på Rios bussterminal. Kanske var han redan haffad.

Så nu är jag alltså här, i Rio. Från balkongen ser jag havet till vänster och till höger favelorna klättrandes på branterna. Ian berättade att knarkkungarna har strikta lagar mot brott där uppe, och att den som rånar, stjäl eller dödar blir av med en hand. Brott får de syssla med nere i centrum. Ni som har sett "Guds stad" kan lugna er med att det är en stark överdrift av våldet i Rio. De gånger det krigas i favelorna är när polisen åker upp för att inhämta icke betalda mutor och mucka med dealarna... och ja, poliserna roar sig fortfarande med att skjuta gatubarn när de får tillfälle. Ian litar inte mer på poliserna än på knarkkungarna, även om poliserna är billigare att betala av när det behövs.

Nu väntar stränderna på mig mina vänner, och jag måste ut och kolla läget.

Pingat pa intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om Rio de Janeiro, Brasilien, couchsurfing

Abre los ojos

(öppna ögonen)

Santa Cruz, Santa Cruz, vad jag inte gillar dig!
Du luktar svett, du ÄR svett och ger svett till mig.
Ditt folk, dina haylones – din översminkade överklass
som smaskar på sina körsbär på maffiga berg av kulglass
Du får mig att inse att jag är precis likadan
Utanför sitter cholitan och tigger mat till sina barn

Hon sitter där i smutsen med sina utslagna små bredve
Jag trallar förbi i guldskor och mår illa av att se
hur hon kysser varje slant och tackar gud för vad hon fått
medan jag käkar pizza med roquefort o massa annat som är gott
Santa Cruz, Santa Cruz, jag gillar verkligen inte dig
för usch och fy och skam vad du påminner om mig.

Mot bamsiga Brasil

Sen två dar hänger vi i Santa Cruz. Tillbaka i hettan, med skvalande januariregn och massa meck inför långresan imorrn. Planen var att ta tåget, orientexpressen eller "dödståget" som vissa gillar att kalla det, till brasiliens gräns, men tjiiii fick jag! Söndagstågen var alla redan fullknökade och för att boka måndagens ville de tvunget se mitt pass som jag självklart inte hade med mig. Det räckte absolut inte att bara ge dem passnumret, ack nej ack nej. Lagom sne och ganska sur bestämde jag mig för att inte hämta passhelvetet på hostalet utan istället boka en buss. Såååå imorrn eftermiddag sitter jag på en 17-timmars buss (eller mer) till Quijarro 15 minuter från brassegränsen. Sen bär det av mot RIOOOOO de Janeiro eftersom jag lyckades scora ett flyg till Belém den 22 januari och därmed slipper bussa hela vägen. Tur och retur för en drygt 2000 kronor, tack farmor för julklappspeng :) Där uppe i norr väntar alltså world social forum, couchsurfing och gonzigonzalo som det rödaste bäret på moset. YEY! :)

Min returnticket är bokad till den 5 februari, men jag vet inte om jag åker med. Kanske lockar djungeln ut mig på en flodbåt genom amazonas, kanske händer livet, (helst inte döden, porfa), kanske händer allt allt allt och jag hamnar någon helt annan stans. Men, kanske sitter jag på det där flyget tillbaka söder, utan ecuador, utan peru, men mot uruguay och argentina. Vem vet. I sure as hell don't :)

Så nu är det alltså på riktigt sista kvällen med Lucas. Efter 1035 timmar tillsammans är det dax att vinka adjö, hej då till den vackraste kärleken... men ändå är det inte med snyft, inte med ont i hjärtat, för vi är de vi är och vi är båda påväg mot ny mark. Vi tänker på östkustens stränder, han på liv som ska upprättas, jag på äventyr som ska genomlevas, nytt att suga in och röra om. Sen, om tre månader, kanske jag knackar på hans dörr i Buenos Aires eller Cordoba för att samla ännu några hundra timmar, för när jag har tillräckligt många får jag gratis glasögon av hans pappa. Haken är att jag måste åka till Nya Zeeland och hämta dem :/ Sådär genomtänkt.

Japp, det är vad som händer, det är vad som känns. Hej då bella bolivia, hej svej bamsiga brazil. Nu börjar ett sprillans nytt kapitel i detta mitt sabbatsliv.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Samaipata, Bolivia, World social forum, Belém, Brazil

Jul och nyår

Julfest på "el jardin" i Samaipata

Samai-vy

The world's greatest threesome =D

Samaipata i efterskott

Samaipata, Bolivia, dec 2008, 6.52 a.m

Mot BRASIL och WSF!

En liten liten notice fran bolivias grona beautyland: Jag har bestamt mig for att ta mej till world social forum afterall! YEY! jag vet att ni inte alls ar forvanade over mina for tusende gangen andrade "planer", men jag ar anda stolt att jag lyckats fornya dem annu en gang :) Sa nu blir det dodstag (tren de la muerte) genom sumpmarker med sunkkryp och sen ungefar hundra timmar buss genom heeeeeela brasilien upp till Belém. Atminstone 52 timmar fran rio :) So, om ni sitter inne pa tips pa tidningar eller magasin dar ett wsf-rep hade passat sa ar ni valkomna att dela med er. 27 januari - 1 februari ar de gyllene datumen och har finns mer info.

Ska skriva ett o annat vettigt inlagg sa smaningom men jag har ju lov vettni :)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Brasilien, Belém, world social forum

God djungel-jul!

Yepp, jag har anlant i annu ett himmelrike.. olalafuckinglaaa! Lucas och jag bor i ett litet kupoltorn med sang pa overvaningen och runda fonster ut mot ett djungelparadis. Santa cruz-svetten har torkat in efter att ha rullat upp pa 1700 meters hojd, men myggen ar precis lika ettriga for det. Har forsokt ladda upp en skitfin video i over en timme nu, men internet ar tyvarr for langsamt :( Sa ni far halla till godo tills jag kommer till Sucre.. eller vart jag nu hamnar harnast.

Om jag hade varit lite aktiv hade jag kunnat ta en tva dagars tur ut till "Che's last stand", alltsa dar sjalvaste Che Guevara drog sina sista rossliga astmatiska andetag innan avrattning. Jag tycker ju att Che ar lite av ett egoistiskt machismosvin som borjade sitt liv som en oppensinnad varldsslukande resenar och slutade som en enkelsparig, radikal "revolutionar" besserwisser. Wow, jag lyckades nastan lata personligt berord... kanske borde jag ta mig en trip ut till dodens plats for att ordentligt avsluta var infekterade relation. Men siestan ar prioriterad.

Jaa... jag blir nog kvar har en stund.... hela LOVET kanske :) El jardin ar ett supersoft hostal med skona hollandska/bolivianska agare, ett par med tva varldens sotaste dottrar. Och husen ar sa sjukt coola! Den hollandska mannen har byggt de alla... med flaskor inmurade i vaggarna och som sagt, tva kupoltorn. Gasterna ar en udda mix av franska gatumusikanter och bolivianska familjer och ikvall blir det fest med eld och tambores. Livet kunde inte vara en endaste liten bit battre I have to say.

Sa en valdigt valdigt nojd elli onskar er alla en valdigt valdigt god jul :)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Samaipata, Bolivia, Che Guevara

Svett och sossehat

Santa cruz ar mindre an vad jag trodde och definitivt svettigare. Jag klibbar omkring i 35-37-gradig skuggtemperatur med luftfuktighet pa jag vet inte vad. Huja! Traffade Lucas aussie-kompis Andy pa bussen sa vi har hangt omkring ett par dar. Men imorrn flyttar jag in till en 50-arig mama vid namn Damiana. Hennes dotter borjade halla pa med couchsurfing och sen nar hon flyttade till europa for att plugga tyckte mamma att det blev for tomt i huset sa nu ar det hon som tar emot surfare. Hon lat som varldens harligaste person pa telefon, sa ojala blir det en bra experiencia :)

Santa cruz ar precis sa snobbish som vantat, med finfina piffpiffklanningar overallt och klackiga skor. Inte ett enda MAS (Evos parti) pa vaggarna, men daremot en del "Evo cabron" (Evo din javel) och en stor banderoll med "autonomins vanner"... Sa det marks val att santa cruz ar huvudstaden for den halvmane av Bolivia som inte diggar Morales och som vill bryta sig fria. Sag pa fantastiskt vinklade hata-evo-nyheter idag om protester och blockader.. horde dock inte exakt vad det handlade om. Ju mer jag reser i Bolivia desto tydligare blir det hur komplicerad den har konflikten ar... Hoppas pa att kunna ha en aningens klarare bild innan jag lamnar landet. For att klirra annu mer latinamerikanska kunskaper signade jag upp mig pa GU:s "Latinamerikas sociala och politiska rorelser" till varterminen. Distans och halvfart och helt perfa. Gracias Sannita! :)

Om ett par dar glider jag och Andy vidare till nagot svalare Samaipata dit Lucas redan har anlant och det blir jul och lov :)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Santa Cruz, Bolivia, Evo Morales, couchsurfing, Samaipata

Goda råd är ibland gratis

Så gjorde jag som Majjsan sa, väntade ut skiten och använde neggokänslorna som inspiration. Thank you darling. Satt till klockan 2 på morgonen och skrev "färdigt" ångestkapitlet och faktiskt ett halvt nytt, som hittills heter "Navelludd". Ju mer jag skriver ju mer kommer jag på, och desto längre bort från att lämna valpo kommer jag ;) Men jo, jag närmar mig väl så smått... ett och ett halvt kapitel till, varav ett såklart ska presentera det här fantastiska couchsurfingfenomenet, och sen, sen vecklar VÄGARNA ut sig, och det ska bli mycke skoj att på riktigt berätta, med många ord, om alla underbara, konstiga och knäppa människorna jag hittills snubblat över. Jag vet inte om det är jag som är psyko, men det är något i de underligaste människorna som attraherar mig... kanske för att jag verkligen inte förstår dem. Så därför hänger jag mig kvar och nystar i deras garn för att försöka fatta logiken i virrvarret. Så är fallet just nu.

Det är perfa att ha ett eget skrivbord med fantastisk utsikt och att bjudas på mat, lyxcocktails och ikväll troligtvis balett, men när det kommer till min host så kunde vi inte vara mer olika. En 58-årig tysk med vit kostym, hatt, krokodilskor och en visselpipa att kalla på taxis med. En föredetta bankman som gillar att prata i siffror, med mig som tycker att nummer är det mest ointressanta i världen. "Räkna, det är ju det du har hjärnan till" påstår han, och får min hjärna att känna sig otillräcklig. Men han är godhjärtad och vill mig väl, och därför stannar jag här, skrivandes framför min utsikt. Det här var nog precis exakt vad jag behövde för att få distans och hitta orden igen. Sabbatslivet har varit lite väl stormigt för att kunna koncentrera sig på annat än guppandet, men nu, nu seglar jag stiltje, och förhoppningsvis resulterar det i massor med text.

Om ett par dar tar jag en 12 timmars nattbuss öst till santa cruz, och så småningom firas julen i ett tält vid en flod i lilla byn Samaipata, med regn mot taket, gitarrspel, rödvin och kärlek.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Cochabamba, Bolivia, couchsurfing, skriva

Torrt som snus

Det känns som om jag har svalt orden och tappat gnistan. Bengan, är det här den där öknen du snackade om, som kommer efter för mycket solsken? Jag kan inte skriva. Jag kan inte skriva. Jag kan inte skriva. Hur kunde jag någonsin tro att jag kunde skriva? Jag ligger här i min stora säng med örnöverkast, i en svit, i en 210 kvadratmeter stor lyxlägenhet, nio våningar över cochabambas asfalt. Utsikt, ja, men insikt, nada. Jag kan inte koncentrera mig, något fattas mig, och kanske är det inte så konstigt att första dagen ensam efter en månad med Lucas känns... tom. Jag trodde inte det skulle beröra mig, för jag är rationell och hjärnan har sagt länge nu att jag behöver tid och lugn att skriva och att jag vill resa själv igen. Men fågelhjärtat är föga rationellt och just nu skiter jag i alla nya människor, jag vill bara ha den varma famnen att krypa upp i.

Det här borde vara det perfekta humöret för att skriva klart ångestkapitlet "Mata todo" (döda allt), men det är för ljust ute, och inne, trots att jag dragit för persiennerna. För mycket värld som inkräktar och en fruktansvärt irriterande värk i nedre tandraden som jag försöker bota genom att pressa ett tuggumi mot tandköttet. Jag måste köpa nya piller.

Sju veckor på väg, det känns som sju år. Och just nu är jag trött, inspirationslös och stressad. Jag borde ju skriva, alla de där kapitlena, men det finns ingen koncentration till övers, och alla ord känns falska och fel. Det går inte att skriva i öken. Kanske måste jag byta miljö. Kanske behöver jag en meditativ ensambussresa mot något helt nytt, där jag kan hitta ett hostalrum att stänga in mig i, för här, här vet jag att min tyska host med vit kostym och brädhatt snart kommer släpa ut mig på middag och lyxcocktails och vilja prata om ekonomisk kris och nödvändigheten med att tillföra något till samhället. Det ger mig inte mindre ångest.

Jag började skriva en text om couchsurfing till mañana mañana-bloggen men kom inte längre än att göra en halvtaskig jämförelse med Alice i underlandet. Sju rader, sen tog det stopp. Sju rader på ångestkapitlet hade jag dock varit nöjd med idag. Kanske ska jag ta och försöka mig på det NU.

Ge mig INSPIRATION och LUGN, y ahora porfa.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Cochabamba, Bolivia, couchsurfing, skriva, inspiration

Soffsurf i queen size bed

Det ar VARMT i cocha och jag ar trott. Ikvall flyttar jag in till en en tysk medelalders couchsurfare som emigrerade till Bolivia for fyra ar sen. Med 26 overpositiva couchsurfingreferenser och erbjudande om egen svit med badrum och tillgang till pool, gym och wifi tror jag nog jag stannar ett par dar till i svettiga cocha :) Jag langtar som fan efter att SKRIIIIVA igen, och hos Matthias tror jag jag far bade tid, rum och lugn. Ojala!

I lordags drack jag huari-ol med schweiziska Eva som jobbar med ett turistprojekt i en liten by utanfor stan. Forhoppningsvis kan jag hanga pa ut och se vad som hander... ar lite sugen pa att gora en reportageserie om olika sorters turism. Som t.ex de guidade turerna i San Pedro prison i La Paz, och gruvorna i Potosí... For mig kanns det som manskliga zoon och det skulle vara mycke intressant att se hur det egentligen funkar, vart pengarna gar och vad turister, arbetare och fangar egentligen far ut av det. Sa kunde Evas projekt vara exempel pa en annan sorts turism, med ett mer jamstallt mote. Men vi far se.. de dar "planerna" andrar ju pa sig hela tiden.

Aaaah gasp... jag skriver ett par lite mer intressanta inlagg i dagarna, promis.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Cochabamba, Bolivia, couchsurfing, turism

Vägen till hjärtat går genom magen

La universidad, Cochabamba, Bolivia

Cochabamba "cocha" har enligt lonely planet (LP för de coola) "not been blessed as the most exciting town in Bolivia", men eftersom författarna har rykte om sig att inte ens besöka länderna de skriver om så bryr jag mig såhär lite, och lite mindre. Cocha är FINT... cocha har gröna träd på nästan varje gata, söta plazas och världens (japp) bästa marknad där man kan käka lunch för en tia och kalasa på enorma glassdrinkar med frukt, grädde och chokladmjölk för sju. Alegría!
.
Lucas och jag tog nattbussen tillsammans från La Paz efter att ha insett onödigheten med att skiljas åt :) Vi anlände sju på morgonen mitt i vad Lonely kallar för en "odd downpour" i det annars varma, torra, soliga vädret. Idag har vi hängt omkring runt universitetet, Bolivias bästa enligt hörsägen. Där fanns torra markplättar och gröna träd med studenter i skuggorna, rätt likt Perus Arequipa eller Australien, enligt Lucas. Efter att så smått ha fallit i kärlek med denna eviga vårstad så tänker jag att det kanske är här jag ska hitta mig en kurs? Jag skulle definitivt vara den enda vitingen, på skolan och i stan, för Cocha är så gott som turistfritt. Troligtvis på grund av Lonley's icke-exciting-dom. Puckat nog litar de flesta på vad som står i den där stora, feta, rosa lögnboken, som till och med är sämre än mig på det där med kartor. Vissa verkar tro att man måste tycka som Lonely för att tycka rätt, och citerar ordagrant hela stycken... "this is just a pass through" kan det heta... jasså jasså jasså, says who?
.
Om några få små dar drar Lucas mot Santa Cruz och jag börjar couchsurfandet. Min första kompis kommer bli Eva från Schweiz som jobbar på ett volontärprojekt här utanför Cocha. Det blir kul :)
.
Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Cochabamba, Bolivia, couchsurfing, lonely planet

Alegría

In da park, La Paz, Bolivia

Skrivet i sand

Sa var det bestamt: inge hannibanni till Lima, och darmed inge elli till Lima heller. Sa manga planer man gor, och sa hander livet, eller doden, och paminner en om att allt ar slump och tur och otur, helt omojligt att styra over.
Med 60 nya visumdagar bar det istallet av osterut till Cochabamba.. Nu borjar couchsurfandet igen och mina lazy datorfingrar ska skriva sa de gloder. Nu ska jag pa riktigt borja upptacka Bolivia, och det har jag langtat satan efter.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om La Paz, Cochabamba, Bolivia, Sydamerika, couchsurfing, resa

Liver-life =D

Hostal Cactus, La Paz, Bolivia

Myror i skallen

Nu ar det forvirrade tider... la oficina de migracion oppnade aldrig i eftermiddags och jag vet fortfarande inte om Hanna kommer till Lima. Sa nu sitter jag har med en sista visumdag och forsoker bestamma mig for en losning. Men det lutar at att tro pa att imigrationen har oppet imorrn sa att jag kan fa mer tid, och sen vanta pa ett svar fran svea land. Imorrn forsvinner Lucas och jag krystas ut med fostervattnet fran var vacuumforslutna love bubble. Det blir att se La Paz med nya ogon.. Da satter jag mig pa Sol y Luna med wifi och raketskriver pa alla mina nya paborjade kapitel :) Nu sushi, och en sista sista sista sista sista sista kvall....

Slut på bubblandet

Idag kastar himlen vatten över la paz och dess myrstack. Gatuförsäljarna sörplar magvärmande soppa under plasten till sina små bås och folk påväg stannar upp under gathörnstak några minuter och står med armarna i kors och tänker på saker. Jag och Lucas har sprungit omkring med våta tröjärmar och letat efter la oficina de migracion, som vi såklart hittade lagom till lunchstängt. Jag behöver en ny stämpel i passet för imorrn är min sista dag och även om planen är att rulla över gränsen till Peru så hade lite marginaler varit najs. Särskilt med tanke på stöket runt den peruanska gränsstaden Puno.

Det har hänt lite saker där hemma i svea land vilket gör att det inte längre är säkert att det kommer finnas en Hanna att möta på Limas flygplats om nio dar. Men jag hoppas och vill det, och jag kommer veta soon enough. Om inte så kommer jag återgå till originalplanen och couchsurfa österut och söderut mot cochabamba, chapare och sen santa cruz. Jag borde kunna få 60 dagars förlängt visum och om de inte lägger märke till mina despo ögon så borde det vara gratis.

Det känns som om jag cirklat tillräckligt länge runt la paz nu. Det är andra gången jag återvänder hit till den färgglada artesaniabelamrade witch's market (eller gringo road) och Hostal Cactus precis ovanför. Hostalet har bytt invånare från ett amerikansk-irländskt alkopack till en skön grupp fransos-spanjor-australienare som lagar gemensamma middagar med för mycket chili. Där hade jag också minglat omkring under normala ensamresande förhållanden, men jag har fortfarande mitt finkvistade kärleksnäste att häcka i och just nu djupgräver jag hellre i EN vacker människas själ än skrapar yta på ett helt gängs.

Vi är fortfarande guld tillsammans, även om vi är ett sånt där äckligt klängigt par som jag hatar :) Men det kan inte hjälpas. Hans hand hänger i perfekt hållhöjd och finns alltid i min, automatiskt, som om vi vore järn och magneter (för att låna några ord från escuela nordicas toalett:) Här finns inget maktspel, ingen övervikt, ingen obalans, bara självklarheter. Just därför måste vi släppa taget nu... Jag kan inte resa med krockkudde och dövöra mot världen, och det är precis vad jag gör i den här kärleksbubblan. Det är som att åka nyckelpigan istället för bergochdalbanan (blinkblink lillebror). Eller kanske mer som att åka kärlekstunneln istället för uppskjutet.. mys o pirr o rosa puff o fluff, men inte tillräckligt med adrenalin. Det funkar helt enkelt inte. Även om jag kommer sakna att börja dagen med en varm sol i magen, dead-bird-breath-kisses och magtränande skrattanfall så behöver jag resa själv igen. Jag måste vara tillgänglig och kunna röra båda mina armar fritt utan hand i min.
Så nu blir det hejdå... sista kvällen ikväll, som ska firas med äkta japansk lyxsushi. Imorrn börjar sökandet på nytt och i Arequipa och Lima väntar redan klirrade couchsurfare på mitt intågande. Varje slut är en ny början, kan jag väl kosta på mig att klysha till med, och nu börjar äventyren igen.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om La Paz, Bolivia, couchsurfing, resa, kärlek

Två av en sort

“He who binds himself to a joy, the winged life does destroy,
He who kisses the joy as it flies, lives in eternity’s sunrise.”
/William Blake

Coroico är Eden, så e det. Vi är för det mesta själva här på det franskägda hostalet Cafetal där vi fyller dagarna med att svinga hängmattor, bada pool, äta mat och lyssna till flöflöflö-snack (carolina;) Paradiset växer utanför fönstret, grönt och fuktigt, myggtätt och fågeltjattrande på kullar som försvinner i lågsvävande dimmor. Men det verkliga paradiset finns i det här rummet med han som spelar mitt livs soundtrack bredvid i sängen. I det här paradiset spricker mellangärdet upp i ett varmt solsken och magmusklerna skrattar så mycket att de får vika sig dubbla. Här gnuggar revben mot revben och lungorna andas i takt, här finns ett par gröna ögon som är gula ibland, och ett par blå som kommer tåra sig om ett par dar. Antagligen mer än fem minuter, men troligtvis mindre än tio. I den här mannen finns en själsfrände.. i honom svirar samma tankar som i mig, samma filosofi, samma blick, samma vilda livsfors. Han förstår precis vad jag är, och vem jag är, och det är nog bannemej a first :)

Men lika tillfredsställande som det är att ha hittat någon som verkligen kan känna mig, inser jag att behovet av den sortens bekräftelse inte är lika stort som det en gång var. Jag vet nu, precis som jag egentligen länge har vetat, vad som är mitt liv, och att det måste rinna vidare. Hur sweet det här än är, slutar inte fötterna klia och guldskorna vandra. Hur mer än perfekt det här än är slutar jag inte att längta efter att ensam stiga på en ny buss med trettio främmande ansikten och veta att ingenting någonsin kommer bli detsamma igen. Adrenalinet som det nya och okända pumpar runt i ådrorna är lika livsnödvändigt för mig som det för vissa kanske är att ha en trygg och säker famn att krypa upp i. En gång fanns det en liten idé om att en ordentlig dos kärlek skulle kunna få mig att stanna upp, men nu vet jag att inte ens paradiset kan hålla mig kvar. Åtminstone inte just nu.

Ja, och jag skriver, jag jobbar, jag är värd mitt csn :) Just nu både researchas och skrivs kapitlet: "Chocolate, sex and wine, leave the clouded mind behind". Ja, ni hör, life is hard ;)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Bolivia, Coroico, kärlek, resa

I'm sorry mermaids

...to let you go

but I leave my heart all around the globe

Coroico, Bolivia

Mot paradiset

Bolivias Edens lustgard vantar.. COROICO.. Har druckit en fruitshake med det namnet varje dag sen jag kom till La paz och den har varit gooood. Jag tror att Coroico kommer halla mattet, sarskilt eftersom jag beger mig med min nyvunne resesoulmate.

Jag skulle checkat ut for en halvtimme sen sa nu far ni inga fler ord :) Allt ar perfekt, allt ar underbart, forutom magen, som jag antagligen maste kolla upp nar jag kommer tillbaka hit till la ciudad de tranquilidad. Mina planer (om det nagonsin fanns nagra?) har genomgatt en transplantation och vaknar just nu till liv med nytt innanmate. Det ar fortfarande norr, men det blir langsamt... i den takt jag hela tiden visste var min.

Vi hors fran paradiset! Un besooooteeeee

Pinga pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, La Paz, Coroico, resa

Revolution!

Aaaaaah... en stickande, stingande, brännande, värmande, aggressiv adrenalinfors härjar omkring i mina ådror just nu. Jag sträcker mina fräkniga händer med de skitigaste av naglar upp mot la paz himmel och känner som jag kände i san cristobal i mexico för två och ett halvt år sen. En befriande bergsluft rinner ner i halsen och jag vill hoppa ut för stup och skrika vårskrik. Hur kunde jag någonsin tvivla på vettigheten, på verkligheten, på vackrigheten i att lägga ny mark under fötterna, att fladdra omkring som en dagslända, med en livstid i varje soluppgång. Just nu känns allt annat än detta sjukt overkligt, ovettigt, vanvettigt! Det är det HÄR som ÄR... och det är NU, och det är så jävla BRA :)

Efter två år i svea är det inte konstigt att det tog en stund att klättra ut ur sverigebubblan och elli-skalet... att komma ihåg igen hur man tvättar hornhinnan och spanar in världen med nyfödda ögon. Det här är min gigantiska ankdamm, där jag guppar lugn och glad, kvackande åt mina fågelkompisar, hälsar hej hej, puss puss och kram kram, utan slut, utan ände, utan moln vid horisonten. Kanske trivs jag så bra här för att det är så nyckfullt, så oberäkneligt, så omöjligt att kontrollera att det vore dumt att ens försöka. Hay que viajar para no viajar, skrev Jorge Tellier (man måste resa för att inte resa) och kanske är det just det.. När det är så stilla som det ofta är i svea triggar det igång en vildsint vågmaskin som kastar omkull allt inklusive mig själv... Här ute i det naturligt stormiga havet kan jag koncentrera mig på annat, och det är då det händer... den där spirituella revolutionen som pepprar ihjäl alla falska, påhittade, dumma, onödiga, ångestbringande, tvivelframkallande meningar med livet och ger makten tillbaka till folket.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Bolivia, La paz, resa

Havet är djupt

Nick Wakley's pics from Isla del sol and El Alto

Jag ger mig själv fem minuter till att sörja. Efter ett ögonblicks hej då och tre snabba goodbye kisses sjunker jag ner i den söta minnesoceanen för att låta det behagliga stinget av förlust penetrera själen. Jag är van vid det här nu. Att slita upp hjärtklaffar med människor, blanda vätskor, smärtor och ögondjup utan rädsla. Efter fem minuter på bussen, med i-poden och drunknandet, slutar blodet forsa. Det är därför jag vågar.. för att jag njuter av baksmällan och för att jag vet att det är värt varje droppe. Sen flyter jag upp till ytan igen, öppnar ett kisande blåöga mot Bolivias vita sol och tar handen bredvid min.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Bolivia, kärlek

Dunk dunk dunk

Luft, andas, tänka, låta hjärtat takta ner och sänka fötterna tillbaka mot la paz rensopade trottoarer. Så mycket karusellar runt just nu att jag inte vet hur jag ska lyckas få det att fastna på papper. Egentligen vill jag inte klättra ur, egentligen vill jag bara fortsätta in i kaoset och rumla runt tills jag inte orkar längre. Måste jag komma tillbaka?

Träffade en resesoulmate på bussen från copacabana till la paz... en människa som inte reser utan lever, någon som haft en hel mängd livstider i jordens alla hörn, som inte vet hur man stannar mer än ett år... I går natt låg vi i timmar i dormitoriot och pratade om den här livsstilen, vad man offrar, men inte kan låta bli.. och relationer som påbörjas men tickar som en bomb eftersom vägen alltid fortsätter bort... Överens om att ge upp resandet för någon vore som att sluta andas. Sen somnade jag till hans gitarr och lugna röst, undrandes hur jag någonsin ska kunna sova själv igen...

Sabbatslivet är så jävla vackert... och jag vill ha det för alltid.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Resa, relationer, Sydamerika, Bolivia, La Paz

Där guldskorna vandrar

Nick Wakley's pics from La Paz

Inspiration

Virrvarr

Min mage var forst gnallig, blev sen Dimor-glad och nu ar den jattejattejattelessen igen. Men jag knaprar fler piller och forsoker overleva. Idag traffade jag min expojkvans exflickvans pappa Eusebio Topoco och det ska jag beratta mer om nar jag har mer tid :) Imorrn drar jag till lago Titicaca for att fira en fodelsedag, sen var planen att aka med Eusebio till nagra byar soder om sjon och halsa pa i biblioteken han upprattat. Det hade varit sjukt kul, men allt handlar om tid o tajming och just nu verkar allt handa samtidigt. Om ett par dar uppdaterar jag er pa vad som verkligen har hant, hander och kommer att handa :) Och bilder ar pavag :)

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, La Paz, Titicaca

Viktigare saker

När du delar säng med någon som räknar dina ryggkotor med sina läppar och håller dig så nära i sömnen att du tror du krypit tillbaka in i livmodern. När du kisar mot ett perfekt leende och får tokcharmig brittiska viskad i öronen. Sorry dudes, då funkar varken självdisciplin eller prestationsångest, då skrivs det varken bok eller blogg på ett tag ;)

Pillerpopparen número uno

Jag lever ett riktigt backpackerliv i La Paz, vilket verkligen får mig att inse hur jävla bra det är med couchsurfing. Det finns så många frågor att fråga, men ingen local kompis där att svara. Om jag hade couchsurfat hade jag vetat tusen saker om stan, om landet, om livet, om politiken... nu vet jag istället att nya Bond-filmen suger (La paz framställdes som ett ytterst dodgy place som jag inte kände igen), var det finns pizza och sushi till svenskpriser och att det största samtalsämnet på ett hostal fortfarande är röka. Satt uppe på terrassen för ett par dar sen, garvandes på insidan men återhållsamt leende på utsidan, åt de ändlösa diskussioner om var det bästa växer, vad det kostar, var man testat den värsta skiten, var man trodde det bästa skulle finnas men inte fanns osv osv. Knark är ett sjukt lättspelat äss att ha i rockärmen och sydafrikaner, nordamerikaner, irländare, engelsmän, australiensare, fransmän, helt klart svennar, ja alla, har något att tillföra. Jag är en dålig backpacker och har ingenting att säga om saken, vilket skapar en viss skepsis hos mina hostalsambos. Jag har även blivit uppmanad att testa riktigt färskt och fint bolivianskt kokain som ska ge mig ändlös energi och självförtroende för att nästa dag sänka mig ner i ett deprimerat svart hål. Hmm.. jag ska tänka på saken (?) ;)

Just nu har jag tryckt på paus en stund (egentligen är jag alltid på paus;) Fallit in i en långsam lunk som jag tror jag behövde efter couchsurfingflängadet genom Chile. Dessutom försöker jag binda vätska med magpiller av märke Dimor, käkar vitaminer och järn mot de mörknande ringarna under ögonen, och tills idag piller mot höjdsjukan (allt nedsköljt med söta mojitos). Så jag är lite matt, men vid liv, och glad :) Hängde i början av veckan med Leo från Malmö som jobbar som journalist för UBV här, träffade hans softa journalist– och fotografpolare från spanien och brasilien och allt vad det var. Sen har jag fastnat med andra resenärer och snackat engelska i fyra dagar. Min välsmorda castellano rostar på ett kick och det ska bli gott mos att rulla vidare på couchsurfingäventyr. Om ett par dar drar jag mot Cochabamba och Santa Cruz för att sedan återvända till La Paz och härifrån speeda satan upp till Lima för att möta hännibänni på flygplatsen 9/12. (Se jag har inte glömt!) =D Nu är det bara att hoppas att Peru lugnar ner sig så att jag inte fastnar i vägblockader och måste tvångshänga i vad som ska vara det mindre charmiga Puno. Men allt det där löser sig, no hay problemas.

Pingat pa intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om La Paz, Bolivia, backpacking, couchsurfing

Så nära och så långt borta

4/11
Höjdsjukan har knäckt en kokosnöt i skallen på mig och jag kan inte gå en backe upp utan att bli andfådd och yr. Nu har jag singlat ner i min säng på Hostal Cactus för att massera tinningarna några timmar. Det är sweet att hänga på ett hostal igen, mingla med andra backpackers och få känna igen sig en stund istället för att ahaa-as och eeeeeh-as. (jag förstår att ni förstår precis vad jag menar;)

Det var overkligt att korsa in i Bolivia och se Evo Morales namn målat på landsbygdens husväggar. Traditionellt klädda indianer påtade i jorden och lamor betade bredvid. Bolivia har knoppat så länge i tankarna att det nästan gjorde ont när de brast. När bussen snirklade sig ner för La Paz branter slog de ut till stora gula solrosor, så vacker var vyn ner över dalgången. Små lyckokryp kröp under mitt skinn inför en miljonstad halvt upplyst av eftermiddagssolen, halvt skuggad av de omringande bergen. Jag ska ge mej upp där nån dag och ta ett riktigt snyggt foto... för fan.. en sån vista!... det var något av det coolaste jag sett.

Folk har sagt att La Paz är villervall och kaos, men jag känner det inte. Bolivia är som en antistresskudde jag kramar i min hand, och förutom yrsel så är jag lugn. Folk är mjukare här än i Chile, de lämnar mig ifred, kallar mig amiga (ååh vad jag gillar det!) och jag vandrar gatorna utan den minsta oro eller rädsla. Bolivia är mitt land.. det är sydamerikas Guatemala.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Bolivia, La Paz, höjdsjuka, couchsurfing

Gringa-kostym

Jag är trött, jag är bakfull. Jag sitter på ett café med wifi och sippar fruktbatido. Snart kommer Claudio och käkar lite mat med mig. Igår var.... uttömmande! Jag dansade asset av mig, som vanligt, och framåt morgonkvisten däckade jag i Aidas säng, eftersom den argentinska couchsurfarn däckade i min. Vaknade till av en blöt kyss på kinden och en lapp med: call me. Tack... tror jag:) Det är mycket kärlek i chile, men ofta kulturkrockar vi så hårt att jag får hjärnskakning. Ofta känner jag mig som en alien som pratar ett marsianspråk som ingen fattar, hur korrekt castellano jag än får till. Jag känner mig uppmärksammad och uppskattad, men inte förstådd. Ibland tär det på krafterna. Men det här bokprojketet gör det faktiskt lite lättare. När jag befinner mig i knas situationer med knas samtalsämnen med knas personer tänker jag på hur kul det ska bli att berätta om det för er :)

Imorrn ska jag ta mig tid att försöka skriva färdigt ett par kapitel. Isåfall ska ni valpokompisar snart få läsa "Sabbatsliv", "Kaos i garderoben", "Ingen rädder för flaiters är", "Sprit och politik" och "Detalles". Men jag tvivlar på att alla blir klara imorrn. Jag är så jävla långsam.

På söndag eller måndag korstar jag gränsen till Bolivia. Det är då det börjar, på riktigt!

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Chile, Arica, couchsurfing, kulturkrock

Nya kompisar

30/10
Efter två dar med familjen Flanders har jag återvunnit min frihet i sandiga, sömniga, playiga Arica. Min kvinnliga (!) couchsurfinghost Aida har jag än så länge bara spendat 10 minuter med sammanlagt, men hon verkar soft. Igår hängde jag med hennes vän Ricardo som är tv-journalist på Chilevision. Var med när han sände iväg ett inslag till Santiago om en dödssjuk treåring och en hungerstrejkande pappa. Såg ni det, valpokompisar?? Sedan drack vi lite bir och pratade om att förändra världen, chilensk journalistik och om hur många blonda det egentligen finns i Sverige. Ricardo slog fast att Chile inte har någon oberoende media och att världen kanske kan räddas, men att han då ska ha betalt för att göra jobbet. Jag lyckades nästan övertyga honom om att minst hälften av Sveriges befolkning är mörkhåriga, men bara nästan. Tänk er då tefatsögonen när jag beskriver malmö och möllan! Ett rent av brutalt illusionskrossande =D

I morse väcktes jag av telefonen och att en Norrköpingsdialekt önskade mig en god morgon. Tio evighetsekunder senare fattade jag att det var Aidas kusin Claudio, som bodde i Norpan sina tio första levnadsår. Så idag har vi turistat Arica. Trampade runt med en busslast gringos (en med cowboyhatt, en annan med en T-shirt som sa ARMY) på "el morro" – kullen där det historiska slaget i stillhavskriget utspelade sig för 130 år sen och som slutade med att peruanska Arica blev chilenskt. En gigantisk chilensk flagga vajar där uppe. En gång bytte en grupp peruanska turister ut den mot sin egen, vilket slutade med gevärsdrama. Som en vänskapsgest restes för några år sen en jätte-kristusstaty med texten "älska varandra så som jag har älskat er", men istället för kärlek blev det bråk om att kristus tittar ut mot havet istället för mot peru. Aldrig kan det bli rätt :) Sen kollade vi in Aricas Beverly Hills och några stora grottor som luktade avföring. Sen drack vi öl.

Nu sitter jag i Aidas kök och väntar på att hon ska sluta jobba så att halloweenpartyt kan kicka igång.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Chile, Arica, couchsurfing

Solen går ner i Iquique oxå

Och imorrn går den ner i Arica. Då kryper jag ner i en soffa (eller säng?) hos 34-åriga Aida vars mission är att "leva varje dag som om imorrn skulle försvinna". Word! Hon verkar fett soft. På torsdag blir det tydligen ferre i huset och då kommer en argentinsk couchsurfare oxå joina.

Familjen Corona är supersnälla in i minsta hjärtbit, ungefär som the Flanders (ni vet Simpsons grannar, ja, klart ni vet) vilket tyvärr får mig att vilja kasta prydnadssaker av glas i golvet. Eftersom det antagligen skulle ge mig ett dåligt omdöme på couchsurfingsajten föredrar jag att rulla vidare typ jättesnart. Typ imorrn kl. 12.45 :) Vi hörs från Chiles allra nordligaste flintskalligaste topp.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Chile, Sydamerika, couchsurfing

Mellan öken och hav

Denna vy vaknade jag upp till igår. Atacama till höger och el Pacífico till vänster, med sex timmar kvar till Iquique.

En helt ny värld

Det blev inte Copiapó eftersom couchsurfar-Diego var tvungen att flyga ner till Patagonien för att jobba. Därför blev det en långkörare. Efter 15 timmars buss från Vallenar till Iquique är jag muerta. Förkylningen vägrar ge med sig och jag scorar höga sympatipoäng hos min nya couchsurfinghost Roberto och hans familj. En weekend på playan var nog precis vad mina baciller behövde för att bosätta sig permanent i bihålorna... Nu försöker jag vräka dem med all chiles pharmaseptiska preparat. Hoppas det biter på de enträgna jävlarna.

Couchsurfing fortsätter att veva upp mina mungipor mot örsnibbarna. Om inte av ren glädje så av nöjet att hamna i de konstigaste av sammanhang. I går eftermiddag satt jag på kortändan av ett gigantiskt bord, framför en gigantisk platt-tv i ett vardagsrum belamrat med tusen prydnadssaker, 900 av dem med katolsk prägel. Runt bordet satt paret Corona och de tre, utav totalt fem barn, som fortfarande bor hemma. Pappan äger hotel Corona, driver en gymnasieskola, och har gett ut två poesiböcker på rim. Mamman är en djupt troende hemmafru som målar tavlor med religiösa motiv och med drömska ögon pratar om hur rent och fint det är i Miami. Där skulle man bo! Hon ser som sin viktigaste uppgift att ta hand om sin yngsta dotter, som nästan är helt döv och nu i övre tonåren genomgår någon slags livskris och vägrar gå till skolan. De säger att hon är som ett barn mentalt, men jag undrar om det inte är de som gör henne sådan. Jag tycker hon verkar bright som fan, och med ett väl inövat minspel och sätt lindar hon resten av familjen runt fingrarna. Hon ser sig själv som en "otako", vilket är en alternativ, mer individuell, variant av den enormt populära chilenska (sub)kulturen "pokemones" med sina färgglada, androgyna emokids. Hon lyssnar på japansk pop (ja, med hörapparat går det) och älskar allt med Japan. Nu har jag tydligen lovat att ta med henne när jag åker dit (!).

Den här familjen har sin egen värld. Roberto berättade att det inte var lätt för någon av barnen att börja skolan eftersom det innebar att poppa bubblan. Behöver jag understryka hur coolt det är att få tillgång till en bubbla???
Just nu softar jag på en bäddsoffa i Robertos fotostudio som ligger på andra sidan pation från familjens hus. Här har han en säng, men jag vet inte om jag skulle kalla det att flytta hemifrån. Vaknade i morse av att han kastade av sig sitt blå täcke med fotbollsspelande dinosaurier för att vattenkamma bak sitt svarta hår och dra på sig en kritvit, skrynkelfri skjorta. Han har ett foto-företag (eller vad man kallar det) tillsammans med en partner. På vardagarna fotar de gymnasieelever och gör cd:s och böcker med avgångsklasserna. På helgerna papparazzar de bröllop.

Nu ska jag återvända till huvudändan av bordet för att serveras lunch. Känner mig som en uppassad prinsessa här. Det är en sak att bli bortskämd av sin couchsurferhost, men en annan att bli servad av hans mamma och housekeeper. Men men.. when you're in Iquique...

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Chile, pokemon, couchsurfing

Den andra stranden

Det är en speciell känsla att pressa sina fotavtryck mitt emellan öken och hav. Kände mig som en uppspolad manet (ja mamma, en dansmanet) där jag vandrade omkring med världens torraste Atacama på ena sidan och världens våtaste stilla hav på andra. Solen brände min hårbotten men går fortfarande bet på mina vita vikingaspiror. Det borde gå att utvinna något slags solskydd från mina fräkniga knän.

Vi var fem som rullade norr mot Vallenar och till den lilla röda stugan på stranden. Julia, German, Miguel, hans flickvän Camila och moi. Den här helgen blev en helt annan femma än den i Pisco Elqui. Grabbsen lekte, girlsen tittade på, och det är få saker jag tycker mer illa om. Julia och jag utvecklade en teori om att de måste tro att vi har en smärre utvecklingsstörning för att tro att vi aldrig tröttnar på att vara passiv publik. Efter två dar hade vi fått nog av att vara bihang och dansa efter boysens pipa 24 timmar om dygnet. Flickvännen verkade dock aldrig tröttna... "los niños" tycker ju det är SÅÅÅ roligt med vågorna... Och det måste man ju respektera, oavsett om det innebär att frysa ihjäl på en strand i solnedgången. Det borde gå att utvinna någon slags överjordisk acceptans från hennes hjärnceller. Men jag är inte säker på att jag vill vaccineras mot machismo ;)

Jag saknade den människa som blev min vän under stjärnorna i Pisco Elqui. Han som är en fantastisk blandning av den yngsta av barn och den mognaste av män, han som har en filosof i hjärtat och ett endorfin i hjärnan som normalt dödliga måste käka svamp och kaktus för att känna av. Jag antar att han finns kvar nånstans där bakom surfa-röka-dricka-skalet, och det är den kärnan jag tänker spara på.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Chile, resa, Atacama, machismo

Surf's up!

Inte riktigt lika mycket snor, färre getingar i skallen och nypackade väskor. Beachboys står för dagens soundtrack när vi rullar norrut genom Atacamaöknen mot playa, surf och sandsurf. Julia kom hit med nattbussen från Valpo. Det är kul :) Om nån timme ska vi klämma in oss fem personer i nån slags minibuss med massa plats för brädor och packning men typ noll för passagerare. Det blir ett äventyr. Särskilt eftersom den inte är registrerad och vi därför måste åka exakt klockan två när de byter kontrollanter på motorvägen. Ja ni hör, planerat in i minsta detalj, av han som önskar sig en pingvinvän, som går omkring i huset.... och gör pingvinsaker (!). Så ingen anledning till oro! Allt är under kontroll =D

På söndag eller måndag rullar jag vidare till Copiapó, sen funderar jag på att ta en långkörare i buss upp till Iquique för att någon gång komma fram till Bolivia. Avstånden i det här landet är ju heeeelt sjukt långa. Men nu kommer jag en bit på vägen i alla fall.

Vi hörs när jag är solbränd på utsidan och saltvattenförgiftad på insidan.

Pingat på intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om Sydamerika, Chile, surf

Pisco Elqui is paradise

Här får ni lite härliga bilder från Pisco Elqui och campingen Refugio del angel. Olala.

En liten livstid senare

Cp-tårna tar ett bad